2:a försöket att trappa ned på medicinen...

Känner att jag mår mycket bättre nu så därför bestämde jag mig för att börja trappa ner på en av medicinerna. Åt halv dos och i en vecka gick det jättebra. Sen började utmattningssymptomen att komma.

Det började när jag vaknade på morgonen (7 dagar efter jag börjat trappa ned) och kände mig deppad. På min lediga dag var jag otroligt irriterad, arg och frustrerad. Vid minsta lilla irritationsmoment så brast det. Jag orkade inte höra när barnen lekte, ville inte bli störd, ville bara vara ifred. Alla måsten kändes oöverstigliga som till exempel laga mat, stöka undan efter maten, städa ur diskmaskinen, skicka iväg ett mail, ropa in barnen, duscha mm. Dessutom blev jag sur på min sambo för att han inte stökade undan efter sig. Till saken hör att jag har känt mig så nöjd över att jag faktiskt orkar plocka undan och städa efter hela familjen. Men nu orkade jag inte det och då blev jag sur och arg. Jag kände mig ledsen och känslig. Tröstköpte för första gången på mycket länge. Mådde bättre när jag tröståt. Jag kunde inte fokusera utan var orolig och kunde inte slappna av. Ville göra saker hela tiden, men kände mig ändå inte nöjd. Paniken kom krypande med alla måsten som hopade sig över mig. Och så började jag älta...

Jag kände att jag inte kunde ta beslutet om jag skulle äta full dos igen eller inte. Till och med den frågan blev för stor. Så det fick min sambo bestämma. Så han bestämde att jag skulle börja ta fullt igen och då gjorde jag det.

Dagen där efter kände jag mig bättre till mods, men var fortfarande deppad. Men på måndagen kände jag mig mycket bättre. Och nu, en vecka senare, mår jag rätt så hyfsat.

Det kändes som ett misslyckande att inte klara av att trappa ned. Men min terapeut stöttade mig och tyckte att jag hellre skulle se det som en erfarenhet och ett stöd för nästa gång jag ska trappa ned. Så då bestämde jag mig för att se det så.

Helt otroligt hur lite jag förstod förut...

När jag fick min yrselattack och blev sjukskriven i två veckor oroade jag mig för ekonomin, (skulle vi måsta sälja huset) vissheten om min sjukdom (vad hade drabbat mig och hur länge skulle den pågå) ovissheten om jag skulle kunna jobba på mitt nya jobb, byte av a-kassa och förlorad möjlighet att räkna upp SGI. Dessutom var jag tvungen att orka med familj och hus. Jag var redan stressad, upp i varv och oroad innan jag blev sjuk och nu blev det värre. Usch vad dåligt jag mådde då. Och vad lite jag visste...

Innan jag blev sjuk hade jag ingen aning om att jag mådde som jag mådde. Jag förstod inte att jag var konstant stressad och att det i sin tur gjorde mig sur och arg. Det påverkade dessutom barnen otroligt mycket. De var oroliga, skrikiga, bråkiga och jag var detsamma tillbaka. Jag hade verkligen ingen aning om hur mitt liv såg ut. Jag bara körde på i alldeles för hög hastighet och med skygglapparna på. Allt jag gjorde och sa skedde utan att jag tänkte mig för. Jag var så upp i varv! Usch jag blir stressad bara av att skriva om det här.

Först nu ett och ett halvt år senare när jag stressat av, lugnat ner mig och börjat leva i nuet; medvetet närvarande så kan jag börja förstå hur mitt liv såg ut. Och det jag ser är jag inte speciellt stolt över.

Jag kan känna en viss sorg över att jag levt som jag levt, men jag är samtidigt tacksam. Jag är tacksam för det liv jag lever idag. Jag är tacksam för att jag blev sjuk; det blev en signal till mig att stanna upp och ifrågasätta mitt liv. Jag är tacksam för att min arbetskamrat sa åt mig att jag mådde sämre än vad jag trodde. Jag är tacksam för att min läkare sa åt mig att jag måste fundera över hur jag lever och prioritera om. Jag är tacksam för min psykolog som ifrågasatte det jag sa, tyckte och tänkte. När han ifrågasätte var jag tvungen att möta sanningen och då gjorde jag det. Jag är tacksam över att jag har en familj, att jag har två härliga söner, att jag har mina underbara vänner. Ja, jag är verkligen tacksam.

Det är vissa saker som jag måstat prioritera bort från mitt liv som jag kan känna saknad av, men det är så många fler saker som jag fått. Jag har fått ett riktigt bra förhållande med min sambo, jag har fått lugnare barn, jag mår bättre, jag har slutat ta mig själv på så stort allvar (och det är riktigt roligt att skratta åt sig själv och sina brister!), jag lever närvarande i nuet, jag lyssnar på min kropp, jag kan vara själv, jag trivs med mig själv och att vara själv, jag är nöjd, jag är lycklig och jag är, som jag redan sagt, otoligt tacksam!

Nu ska jag mysa framför tv:n med ett gott kvällsfika tillsammans med min äldre son.
Ha en trevlig kväll!

Så här mår jag nu...

Det är svårt att beskriva hur jag mår men jag ska försöka.
Det känns som om jag lever i en dimma, jag är inte riktigt medveten och gör saker per automatik. Jag får påminna mig gång på gång att vara närvarande i nuet. De korta ögonblicken av medveten närvaro är underbara!

När jag är medvetet närvarande fokuserar jag på att det är jag som till exempel pratar, hur det känns att prata, hur det låter när jag pratar. Det är underbart att vara närvarande i nuet när jag pratar med en elev eller mina barn. Kontakten jag får är så värdefull.

Mitt mål är att vara medvetet närvarande varje vaken minut, men jag har lång väg kvar att gå. Väldigt lång. Det som gör mig motiverad är att jag vet att om jag tränar varje dag så utvecklas min hjärna och jag blir bättre och bättre på att leva närvarande i nuet.

Det gäller bara att ha tålamod och att glädjas över de små förbättringarna.

I övrigt mår jag faktiskt ganska bra. Jag har fortfarande oro i bröstet de dagar jag är trött. Jag blir även yr när jag är på stan, i stora butiker eller där det är mycket folk. Jag blir lätt trött. Jag blir också lätt uppvarvad och stressad. Skillnaden nu är att jag tillåter mig själv att må dåligt och inte orka göra något efter jobbet. Jag tillåter mig själv att vara, en i mina ögon mått, "dålig" mamma. Jag tillåter mig att se på tv en hel dag.

Dessutom så lyssnar jag på min kropp. Jag har lärt mig av mina misstag och jag försöker att inte boka upp mig för mycket och ha för många projekt på gång. En annan sak jag har förändrat i mitt leverne är att jag fokuserar på en sak i taget. Även fast jag har en massa saker jag kan göra så lägger jag tankarna på dem åt sidan och koncentrerar mig på det jag gör för stunden.

När jag läser allt detta så blir jag faktiskt oerhört stolt över mig själv...

Inga måsten...

Nu har jag bestämt mig för att släppa alla måsten om jag känner mig trött och slut. Det beslutet har hjälpt mig väldigt mycket faktiskt. Om jag inte använder mig av den tanken känns livet mycket mycket värre än vad det egentligen är. De dagarna jag är trött vill jag oftast mycket mycket mer än vad jag orkar så planerna kan gå kors och tvärs i mitt huvud och jag kan känna mig jättepeppad. Men när jag mår dåligt blir dessa planer så otroligt jobbiga, det känns som att jag ska bestiga mount everest och jag redan från början vet att jag kommer att misslyckas. Så nu har jag bestämt mig för att lägga bort alla tankar och planer när jag är trött. Och det fungerar riktigt bra faktiskt!

lappsjuka = falskt (nu för tiden)

Har varit hemma själv i fyra dagar nu. Jag jobbar så familjen har åkt iväg utan mig på semester. Känns riktigt skönt. Har bara umgåtts med mig själv tre av fyra kvällar. Precis vad jag har behövt känner jag. Och väldigt intressant. Det intressanta är att jag är nöjd. Jag är så nöjd. Nöjd av att bara umgås med mig själv, göra det jag vill, lyssna på mig själv, ta det lugnt, utföra hushållssysslor. Jag har det så tyst runt om kring mig. Ingen radio, ingen tv. Jag har till och med dragit ut telefonerna och satt mobilen på ljudlös.

Det intressanta är att jag aldrig skulle ha kunnat ha det så här för bara två år sen. Då skulle jag ha blivit uttråkad, då jag ville hitta på saker hela tiden, jag ville bjuda hem vänner på middag, umgås. Jag var ofta missnöjd över mitt liv. Jag ville ha mer, göra mer. Det var ofta synd om mig. Jag kände mig straffad. Saker och ting hände bara, det var inte mitt fel och när skulle det vända så att jag för en gångs skull skulle ha tur?

Jag förstår nu att jag har haft väldigt tur i oturen. Jag har blivit mer tacksam. Mindre dryg och mer ödmjuk. Jag har tagit tag i mitt liv. Nu tar jag ansvar när jag mår dåligt eller något dåligt händer mig. Jag känner mig stark när jag vet att jag kan påverka mitt liv. Jag har blivit bättre på att säga ifrån och berätta hur jag vill ha det. Jag tar mig själv på allvar. Och det är jag väldigt tacksam för. Jag är tacksam för att allt det onda fört något gott med sig. Och det goda väger verkligen upp det onda!

Så nu sitter jag här i min ensamhet. Klockan närmar sig tolv på natten. Jag ska strax gå och lägga mig. Imorgon kommer mina älsklingar hem och då blir det full rulle direkt. Får en liten klump i magen när jag tänker på alla krav som kommer med familjens återkomst... Men jag får väl tänka ut nått. Det är jag ju bra på; att tänka. Det bästa för mig är nog egentligen att inte tänka. Imorgon när de kommer hem ska jag bara leva i nuet. Vara närvarande. Då kommer nog allt att gå bra. Och om det inte går bra, så är det bara att acceptera det.

Några ord till mig själv inför imorgon:Var inte ett offer för omständigheterna utan ta tag i saken, styr upp hur du vill ha det. Ta ansvar för ditt liv!

Sommaren - en jobbig tid...

För mig är semestern en jobbig tid. Mina rutiner ruckas, vi åker iväg på semester, bjuder hem på middag, barnen är hemma hela dagarna, vi vänder på dygnet. Ja ingenting är sig likt. Och då börjar jag må dåligt. Jag blir lätt stressad, jag har svårt att finna ro, jag blir trött, känner måsten, glömmer bort att leva i nuet, blir irriterad och sur, orkar bara med mig själv och mina behov. Ja, listan kan göras lång.

Nu har jag börjat sommarjobba i butiken, jobbar ca 3-4 dagar i veckan. Och den här veckan har jag mått jättedåligt fastän jag var ledig i fyra dagar. Jag har framför allt varit på dåligt humör och inte orkat med barnen och deras behov. Då får jag dåligt samvete och då känns livet tungt. Jag börjar älta; vilket är ett säkert tecken när man är deprimerad. Så på torsdagen kände jag mig riktigt deppig, livet kändes jättejobbigt och jag undrade hur allt skulle bli (det är det mitt ältande handlar om, hur det blir, hur mycket mer jag orkar, vad som ska hända osv)? På kvällen tog jag en promenad och i slutet var jag jättetrött och musiken jag lyssnade på var lite vemodig så då kändes det ännu värre.

Sen på fredagen vände det - jag hade en jättebra morgon med barnen och när jag cyklade till jobbet sken solen. Jag lyssnade på bra musik och jag kom på mig själv med att le. Jag njöt av cykelturen och jag kände mig tacksam för att det hade vänt. Trots att jag inte mått något vidare under veckan och fortfarande kände mig dålig så kunde jag se det positiva. Jag kände mig lycklig, glad och som sagt tacksam.

Detta sammanfattar jag så här:
Det är först när jag mår dåligt som jag kan må bra i allt det dåliga. När jag har mått dåligt under en tid känner jag mig tacksam för alla små saker i livet som är bra. När jag mår bra glömmer jag bort alla dessa små glädjeämnen. Och jag är glad för att jag blir påmind även om det gör ont på vägen.

Uppdatering på hur jag påverkas av medicinen

Nu tänkte jag summera hur jag idag påverkas av medicinen efter att ha tagit den i drygt ett halvår...

• Jag har gått upp ca 4 kilo i vikt. När jag äter normalstora portioner går jag upp i vikt, så därför tar jag mindre på tallriken nu.
• Jag har väldigt dåligt flås, blir andfådd lätt. Kan bero på medicinen eller på att jag gått upp i vikt.
• Mina händer darrar. Hur mycket jag än försöker hålla händerna still så darrar de.
• Fötter och händer blir lätt överhettade.

Egentligen så stämmer dessa symptom in på symptomen för giftstruma (fel på sköldkörteln) dvs fel på ämnesomsättningen. Kanske medicinen påverkar min ämnesomsättning?

Överklagan till försäkringskassan beviljas!

Försäkringskassan ansåg att jag inte var tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven 50%. Orkade inte ta tag i överklagan, men så en kväll sa min sambo att han skrivit den! Jag läste igenom, la till lite och skickade iväg den. Några månader senare får jag beskedet - jag får sjukpenning i en månad av två! Känns otroligt skönt och jag känner mig värd det. Känner mig också tacksam över att min sambo tog sig tid att skriva en överklagan, annars hade jag aldrig överklagat. Dessutom känns det som ett bevis på att man inte ska acceptera myndigheternas beslut om man inte själv anser det vara rätt.
i alla fall känns det otroligt skönt och välkommet i hushållskassan!

En alldeles lagom dag...

Har haft en underbar dag helt balanserad av aktivitet och vila. Det har varit en dag helt kravfri, men jag har ändå fått mycket gjort. Och det som är det viktigaste är att jag har levt i nuet under tiden! Såna dagar blir jag verkligen stolt över mig själv!
Jag har joggat i 60 minuter med en god vän. Det var otroligt jobbigt, körde intervaller och kände av benen sen springturen igår. Duschat, klätt på mig, fixat frisyren. Sen gick jag ut i trädgården för att påta, gräva och ordna fint där. Jättetungt, men härligt och helt fokuserad på vad jag gjorde. Härligt! Det har ju dessutom varit otroligt väder närmare 30 grader och jag tror jag bäljat i mig ca 3 liter bubbelvatten! Jag har lagat lunch, utfodrat barnen + barnens kompis, stökat undan - utan att bli stressad, har fullkomligt befunnit mig i nuet och bestyren jag hållit på med. Jag har åkt till en plantskola och köpt klätterväxt, planterat dessa, grävt, svettats, planterat om två rosenplantor och svettats lite till. Just vid middagstid ringer grannen och bjuder oss på middag! Mums! Jag gör mig i ordning - här blir jag faktiskt lite uppvarvad, känner mig peppad, och glömmer bort att fokusera på nuet. Kommer på mig själv och försöker lugna ner mig, andas och koncentrera mig på vad jag har för händerna just i det ögonblicket. Det fungerar och jag får en underbar kväll. Barnen leker och klarar sig helt själva medan vi vuxna kan sitta i lugn och ro och prata, dricka lite vin och ha allmänt trevligt. En alldeles lagom kväll, med en aningens för mycket vin och jättetrevligt umgänge. Känner mig otroligt tacksam för det liv jag lever just nu. Känner att livet är bra och är nöjd. Vilken härlig känsla!
Nu ligger yngsta sonen och sover i soffan, snarkar, katten ligger ihopkurad tätt intill honom och verkar må gott. Sambon och den äldre sonen är kvar hos grannarna, klockan är snart halv ett på natten och jag njuter av att sitta här hemma själv och reflektera över kvällen.
Tack för att mitt liv är som det är just nu!

Jag har accepterat att jag är sjuk, eller...?

Jag har accepterat att jag inte mår som jag mådde förut, men samtidigt så har jag inte det. Alltså jag har accepterat att jag inte orkar arbeta heltid, att jag lätt blir trött, att jag blir trött när jag har för många måsten, att jag kan bli yr, att jag helt enkelt inte är frisk. Men så kommer dagar och stunder då jag inte alls känner att jag har accepterat det. Jag glömmer helt sonika bort att jag tycker att det är ok att vara sjuk och då känns det som om jag är tillbaka på ruta ett. Det är jobbigt. Då känner jag mig ynklig, hjälplös, instängd i ett hörn, då får jag nästan panik, börjar älta och stressa upp mig och oroar mig över möjliga saker som säkert kommer att hända. Då känns allt skit och jag får ångest och jag tycker SÅ synd om mig själv. Men så kommer jag efter ett ögonblick ihåg att jag ju faktiskt har accepterat att jag är sjuk och att jag ju faktiskt vet vad jag kan göra för att jag ska må bättre och så gör jag det...

Allt känns faktiskt ganska jobbigt och jag är så trött och energilös, men så intalar jag mig att jag får må skit på kvällen, fast det känns inte bra. Och så härdar jag ut och jag vet ju egentligen att jag med 100% säkerhet kommer att må bättre när jag vaknar i morgon, men det känns ändå inte bra. Och när jag vaknar på morgonen mår jag bra och känner mig då lycklig över att må bra och jag njuter av alla småsaker som jag har möjlighet att njuta av. Och jag känner mig stolt över allt jag orkar uträtta i hemmet som tex hålla köket städat, dammsuga, städa toan, tvätta, vara glad och trevlig med barnen mm. Som den här dagen som egentligen har varit helt underbar och alldeles lagom men medan jag skriver det här blir jag påverkad och jag märker att jag mår ganska dåligt, men då tänker jag på dagen i helhet och då mår jag bätte.

psyket går att lura, eller är det psyket som lurar mig?

Tålamod och höga krav

Är tålamod att lyssna på chefer och hålla god min när man måste lära dem att göra de enklaste uppgifterna i datorn?
Eller är tålamod att behålla humöret på en sansad nivå när ens barn har en halvtimmes långt raseriutbrott?
Eller är tålamod att lugnt kunna upprepa fem gånger vad eleverna ska göra under lektionen utan att man blir less eller besviken?

Hur får man bra tålamod? Och hur vet jag att jag har bra tålamod?
Just nu är en lärare i mina ögon = tålamod. Jag måste hela tiden upprepa mig, ha förståelse, vara alla till algs, lösa konflikter, trösta, plåstra om, vara konstant tillgänglig, vara alert, driven, positiv, sträng, strukturerad, individualiserande, auktoritär, motiverande och samtidigt vara mig själv!

När jag läser detta förstår jag mellan raderna att jag har otroligt höga krav på mig själv. Visst är väl alla mänskliga, jag kan ju inte uppnå allt det där på samma gång? Eller kan jag det? Jag är duktig på att reflektera - man är väl intellektuell! Men jag är inte lika säker på att veta vad jag egentligen tycker. Jag är faktiskt ganska osäker på vad jag har för värderingar... Dessutom är jag väldgit påverkbar. I konflikter tycker jag oftast att det båda parter säger låter vettigt. Om något ska bestämmas så kan jag först tycka en sak, men när något annat argument läggs fram så kan jag tycka att det låter lika bra eller till och med bättre. Samtidigt så tycker jag att det är bra att jag kan ändra mig och erkänna mina misstag. Det gör mig ödmjuk tycker jag. Det visar även att jag är stark som vågar ändra mig och stå för det. Men det får ju inte bli för mycket av det ena eller det andra.

Allt är väl en balansgång; ja hela livet är en enda stor balansgång och jag är nog väldigt rädd för att falla fast jag egentligen vet att jag inte borde vara det...

Aha-upplevelse

Usch och fy för konflikter! Fast ur konflikter så kommer oftast något positivt som när jag och min "kära" sambo diskuterade en kväll efter middagen. Först tyckte jag det var jättejobbigt, jag ville fly och började finna fel hos honom varför vi var i denna konflikt. Men efter ett tag hamnade jag i en så kallad aha-upplevelse. Helt plötsligt förstod jag att jag och min sambo fokuserar på olika saker när vi diskuterar. Han fokuserar på vad han tycker - alltså sakfrågorna och argumenterar för dem. Medan jag lägger fokus på att förstå mitt och andras beteende i diskussionen - alltså samspelete mellan de inblandade. Genom att förstå det här hjälpte det mig att komma vidare i diskussionen och det hjälpte mig att acceptera konflikten. Det var en skön känsla!

Sköna tråkiga jobb...

Att plocka ner tegeltakpannor från ett ladugårdstak visade sig vara en njutning!

Jag hjälpte mamma en hel dag att plocka ner och det monotoma arbetet var som en lisa för själen. Till saken hör att jag dagarna före den dagen känt mit hängig, seg och omotiverad. Men lite "tråkigt" kroppsarbete visade sig vara precis vad jag behövde! Jag jobbade i mitt eget tempo, smågnolade på "Baby godbye" och njöt av vädret och att röra på kroppen.

Uppe på ladugårdstaket fick jag en idé - Jag kanske borde bli husrivare! Alltså som hobby... Det tål att tänkas på. Ialla fall tror jag att gammalt hederligt kroppsarbete är bra för kroppen; både fysiskt och psykiskt. Eller skogsarbetare, gå och sätta plantor hela dagarna, röja i skogen, såga, dra och gå i terräng.

Det senaste århundradet har vi människor fokuserat på att underlätta för oss själva. Vi har uppfunnit saker som gör arbetet enklare och snabbare. Vilket bland annat har resulterat i att många är stillasittande på sina jobb. Och fysisk aktivitet har ju visat sig vara a och o när man är deprimerad! Vi har uppfunnit tidsparande saker för att vi ska få mer tid över. Men vad har egentligen resultatet blivit av det? Jag tror att det har resulterat i att vi istället stressar mer. Istället för att som förut göra en sak under en längre tid per dag så gör vi nu flera saker under kortare tid per dag. Detta gör att vi far och flänger mellan olika aktiviteter och hela tiden har nästa aktivitet i tanken. Om vi går omkring och tänker på vad vi ska göra härnäst så tror jag vi är helt fel ute. Var finns den medvetna närvaron i det vi gör - alltså Mindfulness?

Det här tycker jag är tankfullt...
Vad gör vi av våra liv egentligen?
Vad är egentligen meningen med våra liv?
Och kanske den viktigaste frågan: Är vi nöjda med våra liv?

För mig finns svaret på dessa frågor i mindfulness. För att jag ska vara nöjd med mitt liv vill jag leva medvetet närvarande. Jag vill njuta av det lilla, leva i nuet med min kropp och det den visar mig.

Jag har börjat uppskatta "tråkiga" saker så som att plocka taktegel, räfsa gården, städa mm. Det är faktiskt underbart att göra dessa saker så länge jag är medvetet närvarande. Men om jag i tanken befinner mig i nästa projekt så njuter jag inte alls, då är det inte roligt att göra tråkiga saker och då blir jag stressad.

Häromdagen stod jag i kön på Frasses för att beställa min favvohamburgare som heter Stark. Då slog mig tanken; jag kanske ska börja jobba på hamburgerrestaurang! Det kanske är det som jag behöver. Fast sen kom jag på att det nog är ett ganska stressigt jobb... Så det var nog inte en bra idé. Egentligen trivs jag ganska bra med mina två arbeten just nu; lärare 50% och butiksbiträde ca 10%-20%. Det är en bra kombination för mig för tillfället. Och det är väl huvudsaken, att jag mår bra...

Acceptera och se till det jag kan göra

Om jag accepterar att jag är en "surkärring" så blir det nog enklare att se det som är roligt, tror jag. Att acceptera är nog min största utmaning just nu. Jag ska acceptera att jag är sjuk, att jag är sur, att jag är stressad, att jag är tjock etc etc... Jag får påminna mig ideligen om att acceptera. För annars hamnar jag i ältandet och tycka synd om mig själv. Istället för att tycka synd om mig själv och känna förlust för de saker jag inte kan göra så kan jag se till vad jag faktiskt har förmåga och möjlighet att göra. Jag vill vara tacksam över mitt liv och det känner jag att jag är. Om jag är lycklig? Är svaret att jag är på god väg att bli!

Intellektet kan vara ett hinder att se sanningen...

Att använda intellektet för en intellektuell person är enkelt, men att se bortom intellektet kan vara oerhört svårt! Man kan komma långt genom att använda tankens kraft. Du kan ändra dina tankemönster, du kan bestämma dig för att må bra. Du kan tänka på att ha balans mellan vila och aktivitet. Du kan använda dig av vetenskap för att må bättre.
Men detta är bara knep för att härda ut.
Varför har du ont, är deprimerad, är trött mm?
Jag tror den verkliga sanningen är att kroppen vill tala om för dig hur du egentligen mår. Den vill få dig att öppna ögonen för problem som faktiskt går att lösa. Inte lösa med hjälp av intellektets alla knep att härda ut. Utan lösa genom att acceptera sanningen. Lösningen finns bortom intellektet. Din kropp bär på en visdom som kan vara svår för oss intellektuella att förstå. Men den finns där. Acceptans och meditation och förlåtelse och kärlek kan vara sätt att nå kroppens visdom. Låt tanken vila och låt kroppen visa dig vad sanningen är...

En heldag i backen

Idag har jag åkt slalom och snowboard hela dagen med barnen. Det var vackert väder och helt underbart. Det är faktiskt riktigt roligt att umgås med barnen när man gör någon aktivitet. Det kan vara bada, fika på café och som sagt åka slalom. Då trivs jag jättebra med dem.
Har i alla fall jätteont i låren nu, det tar på att åka en hel dag! Men skoj har jag haft!

"Resan" av Brandon Bays

Jag fick ett tips från en bekant att läsa "Resan för barn" av Brandon Bays, beställde boken och började läsa. Jätteintressant! Jag är helt såld! Handlar om att kroppen bär på en massa cellminnen som kan yttra sig som bland annat depression eller tumörer. Genom att gå in i kroppen och plocka fram dessa cellminnen som faktiskt är riktiga minnen från ens liv så kan då depressionen sluta och tumören försvinna! Man plockar fram minnet, ger sitt eget jag egenskaper som kunde ha hjälpt under minnet, häver ur sig allt man vill säga till personerna i minnet, förlåter personerna i minnet och sen är det löst! Allt man behöver göra är att lita på kroppens visdom. Man ska alltså gå bortom intellektet!
På sex veckor kan kroppens celler förnya sig, på två dagar är ögats celler helt nya. Så ni kan tänka er vad man kan göra!
Läs även Brandon Bays "Resan" som riktar sig till vuxna. Den är ännu bättre!
Jag har provat göra några resor själv. Jag tycker det är jättesvårt, men jag tror faktiskt det fungerar. Bland annat så känner jag inte av oron jag hade konstant när jag jobbade för bara några veckor sedan...
Jag vill i alla fall så gärna tro att det fungerar...

Trappa ned på medicinen

Nu har jag varit duktig igen. Alldeles för duktig...
Jag bestämde mig nämligen för att trappa ned på den antidepressiva medicinen för jag mådde ju mycket bättre!
Det gick inte så bra...
Var hos min läkare idag och hon sa (egentligen så visste jag detta redan) att jag måste ta medicinen i 6 månader för att depressionen ska hinna läka.
Så då får jag väl fortsätta knapra tabletter ett tag till...
Jag har en lång väg kvar!
Har haft en jättebra dag. Haft besök av två av mina kompisar som jag värdesätter mycket!
Sen så har jag och min älskade sambo förlovat oss (efter 10 år tillsammans)!
Det känns spännande...
För kärleksfulla tankar
För kärleksfulla ord
För kärlek till mig själv och till mina medmänniskor
Ha en fortsatt trevlig kväll!

Sportlov...

Jaha då har jag lov, sportlov. Jag ska vara hemma med barnen och inte göra något. Redan på söndagen börjar jag bli nedstämd. Jag är seg, trött och allt känns jobbigt. Och när jag sedan hittar på något på kvällarna så blir jag yr och det känns allmänt jobbigt. Hmmm. Är inte helt nöjd över att jag mår som jag mår just nu. Men samtidigt så vet jag vad jag kan göra för att må bättre. Som till exempel gå promenader, vara med vänner, leva i nuet, äta bra mat.

Men just för stunden så vill jag helst vila, läsa en bok, och ta det lugnt. Fast det är ju inte så himla bra i längden... men det är ändå det jag väljer att göra när jag inte tänker efter.

Det är ändå intressant att jag faller tillbaka i mina ovanor när jag är ledig. Jag mår alltså bättre när jag jobbar, men samtidigt får jag inte jobba för mycket. Det är det där med balansen mellan vila och aktivitet. Och jag måste ha aktivtet för att må bra, men inte för mycket så att jag stressar. Och det är lättare att hålla balansen när jag jobbar och har samma rutiner varje vecka. Undrar om det är så för alla människor?

Älska dig själv

Om man lär sig älska sig själv och accepterar sina fel och brister, så har man nog lättare att älska andra och acceptera deras fel och brister.

Jag har en teori att de människor som har dålig självkänsla är såna som minsann vet hur man dvs en själv och speciellt andra ska vara och bete sig.

Jag är en människa med många fel och brister, men jag är ändå helt underbar! Jag accepterar att jag inte är perfekt (även om jag gärna skulle vilja det) och då tror jag att jag även blir mer ödmjuk till andras fel och brister.

Alla människor är värda att älskas...

Johanna 27 år

Den friska Johanna

• full med kärlek
• livsglädje
• ger inte upp
• nyfiken på livet
• vill mycket
• lycklig
• enorm kapacitet
• positiv
• tror på sig själv
• busig
• snygg kropp
• utstrålar styrka, energi och glädje
• stark
• nöjd med sig själv
• positiv livssyn
• kan mycket
• enorm tävlingsinstinkt

Den sjuka Johanna

• besviken
• deprimerad
• trött
• yr
• uppgiven
• ledsen
• missnöjd med hälsan
• utbränd
• missnöjd med sin kropp
• utbränd
• orolig
• olycklig
• sliten kropp
• ont i ryggen
• orkar inte bry sig
• vill men orkar inte
• sorgsen
• svag
• vek
• bräcklig
• känslig
• ont i nacken
• tyngd
  

Mindfulness - intressant!

Mindfulness 7 attityder:

• INTE DÖMA
• TÅLAMOD
• EN NYBÖRJARES SINNE
• TILLIT, lita på din intuition
• INTE STRÄVA, vi ska inte någonstans, vi ska inte göra något, vi ska inte uppnå något
• ACCEPTANS
• SLÄPPA TAGET

Citat ur Mindfulness ur vardagen, av Ola Schenström

Många människor idag har dålig kontakt med sin kropp och försummar att lyssna på de budskap den ger. Det gäller till exempel ett flertal av dem som drabbas av svåra stresstillstånd. De har oftast fått signaler under många år på för hög belastning så som: muskelspänningar, värk av olika slag, trötthet, mag och tarmproblem och hudsymptom. Många har varit helt uppfyllda av alla "måsten" som deras sinne producerat.

Hur jag påverkas av medicinen

Jag äter just nu två mediciner. Antidepressiva tabletter 50 mg som heter Sertralin och en annan tablett mot oro som heter mirtacapin.

Så här påverades jag av Sertralin:
De två första dagarna tappade jag styrkan i händer. Det pirrade i armarna. Jag var jättetrött på kvällarna. Efter två dagar fick jag värsta energikicken. Jag tänkte: jaså, var det så här jag mådde förut, det hade jag glömt bort!
Efter 2 veckor fick jag en dipp, sen fick jag dippar ca 2 gånger i veckan i sex veckors tid.
Jag fick konstant oro av medicinen, den har avtagit och är inte lika stark men den finns där.
Jag har inte gått upp något i vikt av medicinen, snarare tappat matlusten litegrann.

Så här fungerar antidepressiv medicin rent fysiskt:
Man har brist på ett ämne i hjärnan (seratonin) och då blir man deprimerad. När man börjar äta antidepressiva så förhindras seratoninet att sugas upp i hjärnan. Så seratoninet får stanna kvar i hjärnan där det tillverkas. Hjärnan märker detta och producerar därför mindre seratonin. Då mår man sämre. Sen blir det för lite seratonin så då producerar hjärnan mer seratonin och då mår man bättre. Och så håller hjärnan på tills seratoninhalten är på en jämn och bra nivå. Och då jämnas humöret ut och man mår förhållandevis bra hela tiden.


Utdrag ur min dagbok:

22/10 -08 måndag
Är SÅ trött! Jag har mått mycket bättre veckan som var. Tjho! Men helgen blev för mycket fö rmig. Jag kunde inte vila som jag behöver för vi var i fjällen hela tjocka släkten. Är jättetrött än. Om det är så att jag blir trött om jag gör en del saker så borde det väl vara nått fel på mig? Varför orkar jag inte som förut?

25/10 -08 lördag
Jag känner mig trött och orkeslös, fick veta att man kan få en svacka efter 14 dagar när man äter antidepressiva. Nu ska jag vila.

5/11 -08 onsdag
Jag och min bättre hälft har varit i fjällen i tre dagar nu utan barnen! Oron försvann direkt! Jag hade inga måste, jag gjorde det jag kände för. Idag jobbade jag... Tillbaka till verkligheten på ett ögonblick! Oron var tillbaka och pulsen ökade. Det är faktiskt jättejobbigt att ena dagen må bra och sen upptäcka att man mår skitdåligt andra dagen. Ett steg fram och två tillbaka. Jag blir besviken och uppgiven.

8/11 -08 lördag
Torsdag mådde jag jättedåligt och fredagmorgon mådde jag ännu sämre. Oron i bröstet var nästan outhärdlig och gränsade till ångest. Jag kände mig fysiskt sjuk - tung i huvudet och svag i armar och händer. Det var jätteläskigt. Men jag tvingade mig själv till jobbet. Vi skulle rida med några elever. Och då började jag må mycket bättre. Det var som om aktiviteten botade min fysiska smärta. Barnen var helt underbara och hästarna var toppen!. Det var verkligen glädjande att rida, mana på hästen, bli andfådd och umgås med eleverna.

10/11 -08 mån
Jaha så mår jag dåligt igen. Är yr och allmänt skakig. Är i alla fall sjukskriven på 50% en månad till. Det känns jätteskönt. Jag börjar bli J-vligt less på att må dåligt. Det jobbigaste är när jag mått bra några dagar och jag sen ena dan mår dåligt igen. Då känns det extra tungt. Då tror jag att jag har en fysisk sjukdom. Usch och fy!

23/11 -08 söndag
Nu har medicinen börjat stabilisera sig i kroppen. På en vecka ungefär har jag inte haft de här enormt jobbiga dipparna. SKÖNT!

Så här påverkades jag av mirtacapin:
Första kvällen pirrade det i armar och ben. Rummet svajade och jag blev seg i hela huvudet. Dagen efter så sov jag länge! Jag var jätteseg, allt gick i ultrarapid hela dagen. Jag hade svårt att fokusera blicken. Jag hade mycket pirr i armar och ben. Och lite oro i bröstet. Ibörjan somnade jag efter en halvtimma, sen förlängdes den tiden. Nu kan jag vara vaken ca två timmar efter jag tagit tabletten.
Medicinen hjälper inte så bra mot oron i bröstet har fortfarande kvar den. Men den hjälper mig att somna och att sova bra om nätterna och det är guld värt. Har trappat ner till en halv tablett om dagen. När jag ligger på spikmattan ca en timma efter jag tagit tabletten så kan det börja pirra jättemycket i hela kroppen och då måste jag ta bort spikmattan.
Jag har gått upp ca 4 kilo i vikt sen jag började med den medicinen. Det känns inte så kul...


Utdrag ur min dagbok:

23/12 -08
Har fått en till medicin som är ångestdämpande. Den ska ta bort oron som jag har i bröstet. Jag är ganska matt och det pirrar i händer och fötter av den.

Mina symptom på stress

Dessa symptom hade jag innan jag blev sjuk. Jag förstod inte vad dessa signaler betydde eftersom jag inte hade balans mellan kropp och själ. Jag kände ju aldrig riktigt efter utan körde bara på. Visst kände jag efter, men det var mer ett tycka synd om mig känna efter. När jag började känna efter på riktigt så lärde jag mig mycket om min kropp som jag inte vetat förut. Fortfarande lär jag mig om mig själv. För jag är ju av den åsikten att man lär sig hela livet!
I alla fall... Här kommer symptomen:

• Kunde inte somna om på mornarna när jag vaknade vid sju. När jag vaknade blev jag genast spänd och orolig.
• Stressade ständigt under vardagsmornarna. Stressade när jag skulle klä på barnen, ge de frukost, borsta tänderna, skicka iväg dem till skola och dagis. Jag tyckte allt tog såååån lång tid och stod och stampade med foten medan mina barn skyndade sig.
• Kunde inte somna på kvällarna.
• Hade pirr i bröstet.
• Var orolig varje morgon till 9 när jag väntade på att jag skulle bli utringd till något jobb. Jag hoppade till varje gång telefonen ringde och min puls ökade.
• Ibland började jag gråta efter jag blivit utringd. Grät också för andra saker som jag inte i vanliga fall gråter över.
• Var konstant sur på hemmaplan i ca 3 år och snäste av min sambo, sa dumma saker och tjatade.
• Började bli bitter och en hård människa.
• Var konstant stel i ryggen och hade fått problem med bröstrygg och nacke.
• Hade stickningar/sockerdricka/domningar från nacke och ut i axlar
• Problem med magen, åt/äter losec/omeprazol varje dag, annars vaknar jag på natten och mår jätteilla för att jag har sura uppstötningar.

Och alla dessa symptom hade jag inte en aaaaaning om var de kom ifrån och varför... Tänk sån tur jag har idag som anser mig vara lyckligare nu än innan jag blev sjuk! Jag uppskattar vädret, barnen, naturen och vänner på ett helt annat sätt nu. Jag är glad att jag känna efter idag. Om jag har en dålig dag så känner jag efter var det kommer ifrån, accepterar att jag mår dåligt och låter det vara en dålig dag. OJ, vad stolt jag blir över mig själv!

Söndag en dag att göra ingenting

Idag är det söndag och jag är riktigt seg. Bestämmer mig för att inte göra någonting. Sitter i fåtöljen och läser en bok en timma, dolar på en timma, läser lite till, dolar på lite till, kollar datorn en stund. Barnen är hos kompisar. När barnen går iväg till kompisarna är egentligen min första tanke att nu ska jag göra något. Något kan vara att pyssla, städa, inreda, tvätta mm. Jag vill gärna åstadkomma saker för att vara nöjd över dagen. Men idag bestämmer jag mig alltså för att inte göra något. Och det känns så bra! I vanliga fall blir jag rastlös och orolig när jag inte har något att göra, men nu när jag bestämt mig för att jag får göra ingenting så känns det helt ok. Så jag slöar, tar det lugnt och försöker leva i nuet. Jag blir stolt över mig själv när jag inte måste göra något, när jag bara kan vara. Det är ett stort framsteg för mig!

Livskompassen

Nu ska jag visa en modell på en livskompass som jag tycker alla borde göra nån gång då och då. Den hjälper dig att få perspektiv på ditt liv och visar var du ska lägga din energi och vad du kan lägga på hyllan tills vidare.

Här kommer den:

Personlig utveckling
Jag är nöjd över mig själv när jag…
Nu befinner jag mig här:

Socialt liv
Jag är nöjd över mitt sociala liv när…
Nu ser det ut så här:

Hälsa
Så här ser min hälsa ut när jag är nöjd:
Här befinner jag mig nu:

Ekonomi
När jag är nöjd över min ekonomi ser den ut så här:
Nu ser den ut så här:

Fritid
Så här ser min fritid ut när jag är nöjd:
Så här ser den ut nu:

Arbete
Jag är nöjd på arbetet när…
Så här ser det ut nu:

Familj
Så här ser min familj ut när jag är nöjd:
Så här ser den ut just nu:

Motion
Jag är nöjd med min motion när…
Här befinner jag mig nu:

Du kan även lägga till i varje kolumn:

-Det här kan jag göra för att komma närmare mitt mål:

Vilken underbar värld vi lever i!

I helgen har det snöat enorma mängder! Det är helt underbart! Jag har skottat och skottat och skottat! Var på stan i lördags och alla jag träffade inledde med att vädret var helt fruktansvärt, men jag bara log.
Igår skottade jag 3 timmar sammanlagt. jag lyssnade på P3, var i nuet och bara njöt av vädret! Jag tycker det är ett under att det finns snö. Tänk en kall vinterdag och du hör knastret under dina skor när du promenerar. Du hör fågelkvittret och känner den friska luften som du andas. Tänk vilken tur vi har som får leva i denna värld!
Jag är också väldigt tacksam att jag överhuvudtaget klarar av att skotta. Sen jag blev sjuk framt till januari har jag varken orkat eller klarat av att skotta (och att skotta har jag alltid tyckt varit roligt). Men nu känner jag att jag orkar och klarar av. Jag skottar väldigt långsamt och lite i taget men jag klarar av det!
Idag skiner solen, det är 10 grader kallt och jag längtar bara ut!

Smycket i snön

Där, i snön bredvid den upplysta bron blänkte något. Jag gick fram, böjde mig ner, borstade bort lite pudersnö. Det var ett smycke! Smycket var av silver, en lång silverkedja med en stor rund silverkula. Namnet Johanna var tryckt på silverkulan. Jag log och mindes den dagen jag fått halsbandet. jag var 16, så kallad fjortis, hade just kommit hem från skolan, hämtat posten och funnit ett stort vadderat kuvert adresserat till mig. Det var från min kompis som jag träffat i Turkiet 1996. Han hade lovat att han skuklle höra av sig men dagarna blev till månader och månader till år. Och nu hade han äntligen hört av sig! Han hade skrivit ett långt brev och skickat mig halsbandet. Sen dess hade vi hållit kontakten via brev, mail och msn. Det var länge sen jag var 16. Mycket hade hänt sen dess, tänkte jag och stoppade smycket i jackfickan.
- Undrar när jag tappade det här sa jag tyst till mig själv och satte mig ner på bron för at njuta av eftermiddagssolen. Det var Mars månad och en alldeles underbar dag hade avnjutits i pulkabacken med barnen. Nu var barnen hos kompisar så jag hade tid för mig själv att göra vad jag ville. Och just nu ville jag bara sitta på bron, njuta av solen och låta tankarna komma och gå som de ville.
Ja mycket hade hänt de senaste 12 åren. Jag hade tagit studenten, träffat min första riktiga pojkvän som jag bara ett och ett halvt år senare skulle få mitt första barn med för att ytterligare 3 år senare få mitt andra barn. Och 10 år efter vi träffats var vi fortfarande ihop, ägde villa, volvo och katt...
Jag hade hunnit utbilda mig till lärare och haft ett otal olika ströjobb och ett fast i en butik som jag jobbat i varje sommar. Jag hade hunnit sluta spela fotboll och börjat träna och leda pump och yoga. Jag hade hunnit utvecklas och utvecklas och utvecklas.
Innan jag fick barn var jag väldigt sprallig, fartig, uppvarvad och extrem. Jag skrek och skrattade högt och ofta - till andras förtret. Jag hade många bollar i luften, flög från det ena till det andra, alltid saker på gång. Jag hade knallrött hår, en rosa outfit, en grön outfit, en vinröd outfit - ja ni fattar.
Efter jag fick barn blev jag lite mer mellan, tänker jag och blir nästan lite sorgsen. Solen går passande i moln just då och allt känns genast dystrare. Efter jag fick barn försökte jag vara alla till lags och vara perfekt. Jag hade höga krav på mig själv och skulle vara bäst eller tillräckligt bra på allt jag tog mig för. Höga krav har jag nog alltid haft på mig själv, men nu blev det extremt. Yrselattacken fick mig verkligen att tänka om. Släppa alla krav, i alla fall så många som möjligt, jag får fortfarande påminna mig själv då och då när jag faller tillbaka.
Jag tycker om att tänka tillbaka på mitt liv se allt som livet har gett mig. Jag är så oerhört tacksam för allt jag har fått, har fått vara med om och alla människor jag mött. I stället för att tänka att tiden flyger iväg och vart tog de 10 åren vägen? Så tänker jag på allt jag har hunnit med. Det känns bra!
Jag tittar på klockan, en halvtimma har flugit iväg och nu är det dags att laga middag till barnen. Köttfärssås och spaghetti blir det ikväll. Jag reser mig upp, går in i huset (mitt vackra hus!) och tar fram köttfärsen ur frysen...
Slut

Mitt liv innan jag blev sjuk och kanske svaret på varför jag blev sjuk...

Efter jag blev sjuk förstod jag att det liv jag levt ditintills inte varit hälsosamt. Jag hade varit konstant stressad i ett par år. Det var stress att lämna barnen på dagis, stress att hämta barnen på dagis, stress när jag pluggade till lärare, stress när jag vikarierade på skolor. Usch när jag tänker tillbaka så blir jag stressad, ledsen och jag tycker synd om mig själv att jag inte förstod att mitt liv var jobbigt.
Veckorna innan yrselattacken skrev jag så här i min dagbok:
18/2 -08
AFFIRMATION (Jag skriver om saker jag tycker är jobbiga, för att få de att verka positiva istället)
-Jag vill jättegärna bli uppringd på morgonen
-Jag är lugn, andas lugnt och är avslappnad och precis som vanlig fastän jag vet att jag kanske blir uppringd när som helst.
-Jag andas i ett lugnt tempo.
-För mig spelar det ingen roll om jag arbetar eller är hemma.
-Om telefonen ringer fortsätter jag att andas lugnt, jag tänker på vägen till telefonen att det ska bli roligt att jobba oavsett var det blir - dagis, skola eller fritids.
26/3 -08
HJÄLP
-Hjälp mig att inte ha så höga krav på mig själv på nya jobbet.
-Hjälp mig att tro på mig själv.
-Hjälp mig att inte tvinga mig att vara perfekt redan från början.
2/4
HJÄLP
-Hjälp mig att känna lugnet.
-Hjälp mig att koppla bort skolan när jag är ledig.
-Hjälp mig att orka med familjen.
-Hjälp mig att sänka mina krav.
-Hjälp mig att slappna av.
-Hjälp mig att vara stark.
2/4
Måste, måste, måste, måste, måste, måste! Alla ringer från alla håll! Jag känner att jag måste ställa upp på allt och alla. Jag är trött, jag är förkyld, jag orkar ingenting. Hemma är det kaos. Jag vill bara sova men ajg känner ingen ro - det pirrar i bröstet.
HJÄLP
Hjälp mig att orka med allt praktiskt.
Hjälp mig att finna ro ikväll aå att jag kan sova gott hela natten.
3/4
HJÄLP
Hjälp mig att behålla lugnet
Hjälp mig att slappna av
Hjälp mig att inte stressa imorgon

Jag hade läst Mia Törnbloms böcker om självkänsla och utgick från kategorierna BRA, TACK och HJÄLP. Sen så hade jag även affirmationer som jag ändrade lite då och då. Kändes jättebra att skriva efter den mallen. Och jag är tacksam för det nu så här i efterhand. Det visar väldigt bra hur jag egentligen mådde.

Att jag blev sjuk är en kombination av många saker. Till exempel så har jag problem med bröstryggen som för övrigt beror på att jag har stressat för mycket och därför fått spänningar (gick till fyra sjukgymnaster men de kunde inte hjälpa mig med ryggen). Nu har spänningarna börjat släppa och jag mår mycket bättre i ryggen - det är inte bra men bättre! Jag har också problem med nacken som troligtvis beror på bröstryggen och att jag spänner mig när jag stressar. Jag har stressat för mycket. Jag har varit konstant orolig, uppe i varv mm. Att springvikariera var nog det som "tog döden" på mig. Tänk er att aldrig veta vad man ska göra när man vaknar på morgonen. Ska jag jobba eller vara hemma? Var ska jag jobba, dagis, skola, fritids eller butik? När ska jag jobba? Hur många dagar ska jag jobba? Hur mycket pengar tjänar jag? Vilka jobb måste jag söka för att arbetsförmedlingen ska tycka att jag gör tillräckligt? osv osv. Den här oron tycker jag mina dagboksanteckningar visar väldigt tydligt. Mitt i allt det här köpte vi hus och skulle flytta och renovera och tjofaderittan! Jag kan tillägga att jag var ganska så mycket sjuk (av stress blir man lätt förkyld) och jobbade fastän jag hade feber för är man perfekt så är man! Eller?

Dessutom så upptäckte jag pö om pö att om jag kände efter i kroppen så upptäckte jag nya saker om mig själv. Det vill säga jag hade levt livet, kämpat på utan att egentligen känna efter vad min kropp sa till mig. Nu när jag är inne på mindfulness så är målet att jag ska känna efter hela tiden. Inte att jag ska känna efter och ömka mig själv som till exempel:
-Aj, jag har ont i ryggen nu måste jag vila för det är så synd om mig.
Utan:
-Hur känns det i ryggen idag? Det är spänt i bröstryggen och där sticker det till, jaha vad mer? Bara känna efter och acceptera utan att döma.
Det är jättehärligt! Och jag mår så bra av det!!!
Däremot är det jättesvårt att leva i nuet. Jag har ju som sagt varit en sån människa som aldrig känner efter så jag får påminna mig stup i kvarten att leva i nuet. Och jag blir bättre på det! Ni vet väl att hjärnan utvecklas för varje gång man tränar något. Om man tränar på att säga att man är värdelös så tror till slut hjärnan att det är sanning. Men om man istället tränar på att säga att man är underbar så tror till slut hjärnan att det är sanning. Det vill säga du bygger ut nätverk i hjärnan som hjälper dig eller stjälper dig eller både och.

Jag ska även tillägga att jag ledde pump och yoga, tog på mig en massa saker, tränade gympa, gick på promenad, åt GI-kost, sydde gardiner, pysslade, möblerade om och en massa annat som var måsten och krävande.

Ja det var mitt liv innan jag blev sjuk och jag har förändrat väldigt mycket sen dess. Det ska jag skriva mer om i ett annat inlägg.

Börja Här! ... Det här hände mig en vårdag i april...

I april -08 smäller det till! Jag visar upp ett tyg för en kund, tittar ner på tyget och tittar sedan upp på kunden. En plötslig yrselattack drabbar mig, hela butiken gungar, jag försöker hålla minen fastän jag nästan inte kan gå rakt, jag lyckas och när kunden har gått skyndar jag mig till köket för att sätta mig ner och vila. Efter en stund känns det bättre och jag fortsätter arbeta resten av dagen.

Detta är början till ett helt nytt liv för mig, början till en svår tid, början till förändringen av stora delar av mitt liv… Man kan kalla det utvecklingskris.

När jag kommer hem mår jag mycket bättre och bestämmer mig för att skotta blötsnö som kommit under dagen. Det var inte någon bra idé. Jag får ett tryck över bröstet och det känns obehagligt. Jag har alltid tyckt om att skotta men nu kommer jag inte att kunna skotta igen på nästan ett år…

Nästa dag känns det lite bättre så jag bestämmer mig för att åka och träna gympa på kvällen. Det slutar på samma sätt som när jag skottade. Tryck över bröstet. Jag har alltid tyckt om att gå på gympan särskild den här gympan då jag alltid tagit ut stegen med ett leende på läpparna, men nu var det sista gympan på länge…

Jag kan inte somna den kvällen, har en oro i bröstet och tryck över bröstet som bara ökar ju mer stressad jag blir över att jag inte kan somna, jag ska ju upp tidigt för att åka till mitt nya jobb. Men till slut går det inte längre jag måste in till akuten. Där tar de EKG och en massa annat och allt är helt normalt…

Jag sjukskriver mig i två veckor…

Under dessa två veckor snurrar mina tankar runt runt runt. Jag tänker en massa tankar som man kan kalla ältande.

Utdrag ur min dagbok:
6/4 – 08
Jag ligger här i min säng och jagar upp mig över alla saker som kan hända.
– Jag kommer att dö, jag kommer att bli långtidssjukskriven och då får vi för lite pengar och då måste vi sälja huset! Jag kommer aldrig att få tid att återhämta mig för det har jag inte tid med.
8/4 -08
När ska det sluta det här med yrseln? Jag trodde att jag skulle bli frisk när jag vilade hela dan igår. Men icket. Och det blir jag stressad av. Jag blir stressad och så tänker jag att jag inte KAN vara sjuk nu, jag kan inte ha gått in i väggen nu, för det har jag varken tid, råd eller lust med. Men ändå så tror jag att jag kanske inte har ”bara” en förkylning i kroppen utan är påverkad av all stress jag känner från omgivningen. Och det gör mig ännu mer stressad, för vad betyder det? Att jag kommer att vara sjuk i en vecka, 1 månad, ett halvår? FUCK, vad stressad jag blir!
10/4 –08
Gud vad jag blir stressad! För allteftersom dagarna går och jag inte blir bättre så innebär det att jag inte kommer att kunna jobba på måndag. På mitt nya jobb! Livet suger! Det känns som om jag blir straffad! Och när jag tänker så blir jag ledsen och deppig. Och då blir det en ond cirkel. Jag mår dåligt – blir stressad och ledsen – jag mår ännu sämre – blir ännu mer stressad och ledsen.

Det som upptog mina tankar var yrsel, sjukskrivning, låg sjukpenninggrundande inkomst, hur vi ska ha råd att behålla huset (Vi hade köpt det november -07 så vår ekonomi hade inte stabiliserats), längden på min sjukdom, ovissheten, mitt nya jobb, byte av a-kassa, möjlighet att räkna upp SIG.

Men varför fick jag yrsel?
Läkarna sa egentligen inte så mycket. Bara att det inte kunde vara något neurologiskt dvs hjärnblödning, hjärntumör eller något liknande. Så jag blev i stort sett lämnad åt mitt eget öde.

Efter sjukskrivningen på två veckor började jag jobba på mitt nya jobb (jag är lärare). Jag ville så gärna jobba trots yrsel, sömnsvårigheter och oro i bröstet. Så jag kämpade! Det var riktigt jobbigt i början, ca en månad, sen blev det sakta men säkert bättre och två veckor innan skolavslutning var jag yrselfri! Jag var alltså frisk! Eller?

Under hela min semester dvs tre och en halv vecka (min längsta semester sen jag gick ut grundskolan) låg jag i solstolen och läste. Jag rörde mig väldigt korta stunder. Direkt jag blev trött så vilade jag. Barnen fick klara sig bäst de ville, jag orkade ingenting. Det mesta som jag tyckt om att göra var jobbigt nu: Vara på min sons träningar, vara på min sons matcher, cykla in till stan, bjuda hem gäster på middag, ha kalas mm. Jag kände mig ändå ganska frisk, yrseln var ju i stort sett borta och så men…

I juli började jag jobba i butiken som jag jobbat i de senaste 5 åren. Genast var yrseln tillbaka! Jag blev så besviken! Jag som var bättre! Jag kämpade ändå på och jobbade fem veckor. Men jag var konstant trött. Jag vilade all ledig tid, gjorde ingenting i hemmet och var allmänt nere och sur.

Utdrag ur min dagbok:
12/7 -08
Två steg fram, ett bak, ett steg fram och så två bak. Usch vad jag blir less! Jag mådde så bra de 2 sista veckorna innan sommarlovet. Sen blev jag ledig och i och med det nya rutiner vilket innebar 1 steg tillbaka. Jag var yr ibland men kunde i stort sett vila när jag behövde. Det var verkligen bra att jag kunde ta det lugnt i hela tre veckor. Gud vad jag njöt. Jag dolade på, tvättade en dag, påtade i trädgården en annan, men mest tog jag det lugnt.
Nu har jag börjat jobba vilket innebär nya rutiner och två steg tillbaka. Jag har varit yr och trött konstant i två dagar, det tär… Förhoppningsvis är det övergående, men det tar enormt på krafterna och humöret.
Och så blir jag orolig. Hur ska det gå till hösten, kommer jag att orka arbeta på skolan, i butiken eller som springvikarie? Fast egentligen vet jag ju att jag orkar och klarar av att arbeta på skola bara jag lyssnar på min kropp inte stressar, inte tar på mig en massa extraarbete.
Nu ringer telefonen…
Det var en kompis, de kommer till oss och äter surströmming ikväll! Skoj! Genast är deppigheten som bortblåst och jag börjar städa och feja och stressa lite, lite grann och efter en kvart är jag helt färdig och då kämpar jag fem minuter till för att sen lyssna på kroppen och slå mig ner i solstolen och bara ta det lugnt tills gästerna kommer.
När man levt sitt liv i 27 år och kunnat göra i stort sett vad som helst dvs stressa, ta på sig en massa, vara glad, träna mm så är det svårt att ställa om att tänka om. Jag klarar inte de sakerna längre. Min rygg orkar inte det och jag orkar inte det. Det känns skit! Fast samtidigt så känns det som om det kommer att ljusna om jag bara tar mig ur det värsta. Jag kommer att lära mig något av det här onda…

Så började skolan om med en veckas konferensdagar och jag mådde faktiskt bättre än när jag jobbat i butiken. Mindre yrsel och jag kunde somna. Jag jobbade bara 50 % och det kändes jättebra. Men… och det tycks alltid finnas men i min utvecklingskris, i alla fall än så länge.
– Men i och med att eleverna började skolan så kom stressen och med det yrseln. Dessutom skulle jag jobba i butiken två lördagar i månaden (då jag visste att jag skulle ha konstant yrsel). Därtill blev jag kontaktad av vikariepoolen och eftersom jag var arbetslös kunde jag inte tacka nej till jobb. Därefter jobbade jag 50 % på min skola, en till två dagar i veckan i vikariepoolen och två dagar i månaden i butiken. Jag mådde inge bra, men jag höll en fasad utåt och en fasad för mig själv. Jag intalade mig själv att jag mådde bättre än jag egentligen mådde…

Så kom vändpunkten. Jag hade sökt ett nytt jobb (ni vet om man är arbetslös så måste man söka en massa jobb för att kunna redovisa för arbetsförmedlingen) och jag fick det. Det var 40 % och jag kunde kombinera det med mina 50 % på skolan. Perfekt tyckte jag. Äntligen skulle vi få bra ekonomi! Veckan innan jag skulle börja på mitt nya jobb hade jag en läkartid. Dagen innan sa en arbetskompis till mig att hon trodde att jag mådde sämre än vad jag egentligen trodde att jag mådde.

Utdrag ur min dagbok:
7/10 -08
Hur mycket är det tänkt att jag ska orka? Måndag och tisdag har jag haft en konstant oro i bröstet, svårt att sova och känt mig allmänt trött.
Nu är tankne den att jag ska jobba 50 % på skolan och 40 % på mitt nya jobb vilket har medfört en massa merjobb för mig – ringa runt tilla alla och omorgonaisera – det tar jättemycket energi som jag inte orkar med just nu. Hur kommer det att bli när jag jobbar 5 dagar i veckan? Kommer jag att ha en konstant oro de dagarna? Vilket innebär att jag bara har två dagar på mig att återhämta mig och må bra.
JAG MÅR INTE BRA!
VAD SKA JAG GÖRA ÅT DET?
JAG BEHÖVER RUTINER, LUGN OCH RO OCH TID SÅ JAG SLIPPER STRESSA .
LIVET SUGER!
HUR DÅLIGT MÅSTE JAG M INNAN JAG SKA GÖRA NÅGOT ÅT SAKEN?
SKIT!

Läkaren konstaterar att jag är deprimerad! Jag får remiss till psykiatrin, remiss till depressionskurs och antidepressiva tabletter. Han sjukskriver mig på 50 % (som jag för övrigt inte fick beviljat av försäkringskassan, har överklagat…) och skickade hem mig med kravet att jag skulle tänka över mitt liv…
Vaddå tänka över mitt liv? Jag har ju ett jättebra liv! En snäll och hjälpsam sambo, underbara barn, ett hus, en bil! Vad mer kan man begära? Okej min arbetssituation kunde ju ha varit bättre, vår ekonomi kunde också ha varit bättre och jag kunde haft bättre hälsa.

Utdrag ur min dagbok

13/10 -08
Allt känns mycket bättre nu. Det är fyra dagar sen jag var hos läkaren. Jag har mer energi än tidigare. Jag känner mig verkligen inte bra, men bättre i alla fall. På onsdag ska jag fika med en kompis på mitt favoritcafé. Ska bli skoj!

Nu började en lång resa, som inte är slut än, som jag kallar för min utvecklingskris…

Du är Välkommen att följa mig!