Poem

Under högstadiet och gymnasiet skrev jag ganska många dikter och häromdagen fick jag inspiration till några nya...

När livet är rushigt är tystnaden i ensamheten underbar!

Allt som är sant visar sig vara motsatsen...

Ärlighet kan vara modigt, svårt och otroligt givande..

Tron på människan kan vara svaret på jordens överlevnad...

Att öppna sig för andra kan vara början på en oväntad vänskap...

När livet är fördjävligt hittar du lyckan i de minsta av tingen!

Balans är ett bra men svårt ord...

Stanna upp; vad ser du?
Stanna upp; vad känner du?
Stanna upp; det här är livet - acceptera!

När du verkligen vågar leva fullt ut (med glädje, sorg, kärlek hat)
- Det är då livet ger dig mest
och du kan fyllas av kärleken till livet
och lyckan får ett namn

Det är i sorgen lyckan gror...

Är faktiskt riktigt nöjd över dessa om jag får skryta lite...

Jag får vara sur...

Blir sur och hettar. Kan inte riktigt skaka av mig surhetskänslan. Lite senare slår det mig att jag tog en halv tablett av min medicin igår kväll. Så det kan vara därför. Varför får jag inte vara sur? Surhetskänslan sätter igång försvarsarmén. Min försvarsarmé består av att kämpa emot, stänga av och bepansra hela min kropp. Om jag spänner mig och slutar känna efter så vinner jag - tror jag. Jag tror mig veta bättre än vad verkligheten säger. Och det visar sig att min försvarsarmé inte är det bästa för mig. Så jag provar en ny metod. Jag diskuterar med mig själv och kommer fram till att jag visst får vara sur. Jag försöker helt enkelt acceptera känslan och låter den fylla min kropp. Och efter några minuter har surheten runnit ut ur min kropp och jag känner mig faktiskt lättare. Jag är trygg i min tanke. Min tanke som är min värsta fiende och samtidigt min bästa vän beroende på hur jag väljer att använda mig av den. Jag har accepterat att surbollen kan komma tillbaka under dagen och min bästa vän tanken övertalar mig att det är helt ok...