Jag får vara sur...

Blir sur och hettar. Kan inte riktigt skaka av mig surhetskänslan. Lite senare slår det mig att jag tog en halv tablett av min medicin igår kväll. Så det kan vara därför. Varför får jag inte vara sur? Surhetskänslan sätter igång försvarsarmén. Min försvarsarmé består av att kämpa emot, stänga av och bepansra hela min kropp. Om jag spänner mig och slutar känna efter så vinner jag - tror jag. Jag tror mig veta bättre än vad verkligheten säger. Och det visar sig att min försvarsarmé inte är det bästa för mig. Så jag provar en ny metod. Jag diskuterar med mig själv och kommer fram till att jag visst får vara sur. Jag försöker helt enkelt acceptera känslan och låter den fylla min kropp. Och efter några minuter har surheten runnit ut ur min kropp och jag känner mig faktiskt lättare. Jag är trygg i min tanke. Min tanke som är min värsta fiende och samtidigt min bästa vän beroende på hur jag väljer att använda mig av den. Jag har accepterat att surbollen kan komma tillbaka under dagen och min bästa vän tanken övertalar mig att det är helt ok...