Sommaren - en jobbig tid...

För mig är semestern en jobbig tid. Mina rutiner ruckas, vi åker iväg på semester, bjuder hem på middag, barnen är hemma hela dagarna, vi vänder på dygnet. Ja ingenting är sig likt. Och då börjar jag må dåligt. Jag blir lätt stressad, jag har svårt att finna ro, jag blir trött, känner måsten, glömmer bort att leva i nuet, blir irriterad och sur, orkar bara med mig själv och mina behov. Ja, listan kan göras lång.

Nu har jag börjat sommarjobba i butiken, jobbar ca 3-4 dagar i veckan. Och den här veckan har jag mått jättedåligt fastän jag var ledig i fyra dagar. Jag har framför allt varit på dåligt humör och inte orkat med barnen och deras behov. Då får jag dåligt samvete och då känns livet tungt. Jag börjar älta; vilket är ett säkert tecken när man är deprimerad. Så på torsdagen kände jag mig riktigt deppig, livet kändes jättejobbigt och jag undrade hur allt skulle bli (det är det mitt ältande handlar om, hur det blir, hur mycket mer jag orkar, vad som ska hända osv)? På kvällen tog jag en promenad och i slutet var jag jättetrött och musiken jag lyssnade på var lite vemodig så då kändes det ännu värre.

Sen på fredagen vände det - jag hade en jättebra morgon med barnen och när jag cyklade till jobbet sken solen. Jag lyssnade på bra musik och jag kom på mig själv med att le. Jag njöt av cykelturen och jag kände mig tacksam för att det hade vänt. Trots att jag inte mått något vidare under veckan och fortfarande kände mig dålig så kunde jag se det positiva. Jag kände mig lycklig, glad och som sagt tacksam.

Detta sammanfattar jag så här:
Det är först när jag mår dåligt som jag kan må bra i allt det dåliga. När jag har mått dåligt under en tid känner jag mig tacksam för alla små saker i livet som är bra. När jag mår bra glömmer jag bort alla dessa små glädjeämnen. Och jag är glad för att jag blir påmind även om det gör ont på vägen.