I april -08 smäller det till! Jag visar upp ett tyg för en kund, tittar ner på tyget och tittar sedan upp på kunden. En plötslig yrselattack drabbar mig, hela butiken gungar, jag försöker hålla minen fastän jag nästan inte kan gå rakt, jag lyckas och när kunden har gått skyndar jag mig till köket för att sätta mig ner och vila. Efter en stund känns det bättre och jag fortsätter arbeta resten av dagen.
Detta är början till ett helt nytt liv för mig, början till en svår tid, början till förändringen av stora delar av mitt liv… Man kan kalla det utvecklingskris.
När jag kommer hem mår jag mycket bättre och bestämmer mig för att skotta blötsnö som kommit under dagen. Det var inte någon bra idé. Jag får ett tryck över bröstet och det känns obehagligt. Jag har alltid tyckt om att skotta men nu kommer jag inte att kunna skotta igen på nästan ett år…
Nästa dag känns det lite bättre så jag bestämmer mig för att åka och träna gympa på kvällen. Det slutar på samma sätt som när jag skottade. Tryck över bröstet. Jag har alltid tyckt om att gå på gympan särskild den här gympan då jag alltid tagit ut stegen med ett leende på läpparna, men nu var det sista gympan på länge…
Jag kan inte somna den kvällen, har en oro i bröstet och tryck över bröstet som bara ökar ju mer stressad jag blir över att jag inte kan somna, jag ska ju upp tidigt för att åka till mitt nya jobb. Men till slut går det inte längre jag måste in till akuten. Där tar de EKG och en massa annat och allt är helt normalt…
Jag sjukskriver mig i två veckor…
Under dessa två veckor snurrar mina tankar runt runt runt. Jag tänker en massa tankar som man kan kalla ältande.
Utdrag ur min dagbok:
6/4 – 08
Jag ligger här i min säng och jagar upp mig över alla saker som kan hända.
– Jag kommer att dö, jag kommer att bli långtidssjukskriven och då får vi för lite pengar och då måste vi sälja huset! Jag kommer aldrig att få tid att återhämta mig för det har jag inte tid med.
8/4 -08
När ska det sluta det här med yrseln? Jag trodde att jag skulle bli frisk när jag vilade hela dan igår. Men icket. Och det blir jag stressad av. Jag blir stressad och så tänker jag att jag inte KAN vara sjuk nu, jag kan inte ha gått in i väggen nu, för det har jag varken tid, råd eller lust med. Men ändå så tror jag att jag kanske inte har ”bara” en förkylning i kroppen utan är påverkad av all stress jag känner från omgivningen. Och det gör mig ännu mer stressad, för vad betyder det? Att jag kommer att vara sjuk i en vecka, 1 månad, ett halvår? FUCK, vad stressad jag blir!
10/4 –08
Gud vad jag blir stressad! För allteftersom dagarna går och jag inte blir bättre så innebär det att jag inte kommer att kunna jobba på måndag. På mitt nya jobb! Livet suger! Det känns som om jag blir straffad! Och när jag tänker så blir jag ledsen och deppig. Och då blir det en ond cirkel. Jag mår dåligt – blir stressad och ledsen – jag mår ännu sämre – blir ännu mer stressad och ledsen.
Det som upptog mina tankar var yrsel, sjukskrivning, låg sjukpenninggrundande inkomst, hur vi ska ha råd att behålla huset (Vi hade köpt det november -07 så vår ekonomi hade inte stabiliserats), längden på min sjukdom, ovissheten, mitt nya jobb, byte av a-kassa, möjlighet att räkna upp SIG.
Men varför fick jag yrsel?
Läkarna sa egentligen inte så mycket. Bara att det inte kunde vara något neurologiskt dvs hjärnblödning, hjärntumör eller något liknande. Så jag blev i stort sett lämnad åt mitt eget öde.
Efter sjukskrivningen på två veckor började jag jobba på mitt nya jobb (jag är lärare). Jag ville så gärna jobba trots yrsel, sömnsvårigheter och oro i bröstet. Så jag kämpade! Det var riktigt jobbigt i början, ca en månad, sen blev det sakta men säkert bättre och två veckor innan skolavslutning var jag yrselfri! Jag var alltså frisk! Eller?
Under hela min semester dvs tre och en halv vecka (min längsta semester sen jag gick ut grundskolan) låg jag i solstolen och läste. Jag rörde mig väldigt korta stunder. Direkt jag blev trött så vilade jag. Barnen fick klara sig bäst de ville, jag orkade ingenting. Det mesta som jag tyckt om att göra var jobbigt nu: Vara på min sons träningar, vara på min sons matcher, cykla in till stan, bjuda hem gäster på middag, ha kalas mm. Jag kände mig ändå ganska frisk, yrseln var ju i stort sett borta och så men…
I juli började jag jobba i butiken som jag jobbat i de senaste 5 åren. Genast var yrseln tillbaka! Jag blev så besviken! Jag som var bättre! Jag kämpade ändå på och jobbade fem veckor. Men jag var konstant trött. Jag vilade all ledig tid, gjorde ingenting i hemmet och var allmänt nere och sur.
Utdrag ur min dagbok:
12/7 -08
Två steg fram, ett bak, ett steg fram och så två bak. Usch vad jag blir less! Jag mådde så bra de 2 sista veckorna innan sommarlovet. Sen blev jag ledig och i och med det nya rutiner vilket innebar 1 steg tillbaka. Jag var yr ibland men kunde i stort sett vila när jag behövde. Det var verkligen bra att jag kunde ta det lugnt i hela tre veckor. Gud vad jag njöt. Jag dolade på, tvättade en dag, påtade i trädgården en annan, men mest tog jag det lugnt.
Nu har jag börjat jobba vilket innebär nya rutiner och två steg tillbaka. Jag har varit yr och trött konstant i två dagar, det tär… Förhoppningsvis är det övergående, men det tar enormt på krafterna och humöret.
Och så blir jag orolig. Hur ska det gå till hösten, kommer jag att orka arbeta på skolan, i butiken eller som springvikarie? Fast egentligen vet jag ju att jag orkar och klarar av att arbeta på skola bara jag lyssnar på min kropp inte stressar, inte tar på mig en massa extraarbete.
Nu ringer telefonen…
Det var en kompis, de kommer till oss och äter surströmming ikväll! Skoj! Genast är deppigheten som bortblåst och jag börjar städa och feja och stressa lite, lite grann och efter en kvart är jag helt färdig och då kämpar jag fem minuter till för att sen lyssna på kroppen och slå mig ner i solstolen och bara ta det lugnt tills gästerna kommer.
När man levt sitt liv i 27 år och kunnat göra i stort sett vad som helst dvs stressa, ta på sig en massa, vara glad, träna mm så är det svårt att ställa om att tänka om. Jag klarar inte de sakerna längre. Min rygg orkar inte det och jag orkar inte det. Det känns skit! Fast samtidigt så känns det som om det kommer att ljusna om jag bara tar mig ur det värsta. Jag kommer att lära mig något av det här onda…
Så började skolan om med en veckas konferensdagar och jag mådde faktiskt bättre än när jag jobbat i butiken. Mindre yrsel och jag kunde somna. Jag jobbade bara 50 % och det kändes jättebra. Men… och det tycks alltid finnas men i min utvecklingskris, i alla fall än så länge.
– Men i och med att eleverna började skolan så kom stressen och med det yrseln. Dessutom skulle jag jobba i butiken två lördagar i månaden (då jag visste att jag skulle ha konstant yrsel). Därtill blev jag kontaktad av vikariepoolen och eftersom jag var arbetslös kunde jag inte tacka nej till jobb. Därefter jobbade jag 50 % på min skola, en till två dagar i veckan i vikariepoolen och två dagar i månaden i butiken. Jag mådde inge bra, men jag höll en fasad utåt och en fasad för mig själv. Jag intalade mig själv att jag mådde bättre än jag egentligen mådde…
Så kom vändpunkten. Jag hade sökt ett nytt jobb (ni vet om man är arbetslös så måste man söka en massa jobb för att kunna redovisa för arbetsförmedlingen) och jag fick det. Det var 40 % och jag kunde kombinera det med mina 50 % på skolan. Perfekt tyckte jag. Äntligen skulle vi få bra ekonomi! Veckan innan jag skulle börja på mitt nya jobb hade jag en läkartid. Dagen innan sa en arbetskompis till mig att hon trodde att jag mådde sämre än vad jag egentligen trodde att jag mådde.
Detta är början till ett helt nytt liv för mig, början till en svår tid, början till förändringen av stora delar av mitt liv… Man kan kalla det utvecklingskris.
När jag kommer hem mår jag mycket bättre och bestämmer mig för att skotta blötsnö som kommit under dagen. Det var inte någon bra idé. Jag får ett tryck över bröstet och det känns obehagligt. Jag har alltid tyckt om att skotta men nu kommer jag inte att kunna skotta igen på nästan ett år…
Nästa dag känns det lite bättre så jag bestämmer mig för att åka och träna gympa på kvällen. Det slutar på samma sätt som när jag skottade. Tryck över bröstet. Jag har alltid tyckt om att gå på gympan särskild den här gympan då jag alltid tagit ut stegen med ett leende på läpparna, men nu var det sista gympan på länge…
Jag kan inte somna den kvällen, har en oro i bröstet och tryck över bröstet som bara ökar ju mer stressad jag blir över att jag inte kan somna, jag ska ju upp tidigt för att åka till mitt nya jobb. Men till slut går det inte längre jag måste in till akuten. Där tar de EKG och en massa annat och allt är helt normalt…
Jag sjukskriver mig i två veckor…
Under dessa två veckor snurrar mina tankar runt runt runt. Jag tänker en massa tankar som man kan kalla ältande.
Utdrag ur min dagbok:
6/4 – 08
Jag ligger här i min säng och jagar upp mig över alla saker som kan hända.
– Jag kommer att dö, jag kommer att bli långtidssjukskriven och då får vi för lite pengar och då måste vi sälja huset! Jag kommer aldrig att få tid att återhämta mig för det har jag inte tid med.
8/4 -08
När ska det sluta det här med yrseln? Jag trodde att jag skulle bli frisk när jag vilade hela dan igår. Men icket. Och det blir jag stressad av. Jag blir stressad och så tänker jag att jag inte KAN vara sjuk nu, jag kan inte ha gått in i väggen nu, för det har jag varken tid, råd eller lust med. Men ändå så tror jag att jag kanske inte har ”bara” en förkylning i kroppen utan är påverkad av all stress jag känner från omgivningen. Och det gör mig ännu mer stressad, för vad betyder det? Att jag kommer att vara sjuk i en vecka, 1 månad, ett halvår? FUCK, vad stressad jag blir!
10/4 –08
Gud vad jag blir stressad! För allteftersom dagarna går och jag inte blir bättre så innebär det att jag inte kommer att kunna jobba på måndag. På mitt nya jobb! Livet suger! Det känns som om jag blir straffad! Och när jag tänker så blir jag ledsen och deppig. Och då blir det en ond cirkel. Jag mår dåligt – blir stressad och ledsen – jag mår ännu sämre – blir ännu mer stressad och ledsen.
Det som upptog mina tankar var yrsel, sjukskrivning, låg sjukpenninggrundande inkomst, hur vi ska ha råd att behålla huset (Vi hade köpt det november -07 så vår ekonomi hade inte stabiliserats), längden på min sjukdom, ovissheten, mitt nya jobb, byte av a-kassa, möjlighet att räkna upp SIG.
Men varför fick jag yrsel?
Läkarna sa egentligen inte så mycket. Bara att det inte kunde vara något neurologiskt dvs hjärnblödning, hjärntumör eller något liknande. Så jag blev i stort sett lämnad åt mitt eget öde.
Efter sjukskrivningen på två veckor började jag jobba på mitt nya jobb (jag är lärare). Jag ville så gärna jobba trots yrsel, sömnsvårigheter och oro i bröstet. Så jag kämpade! Det var riktigt jobbigt i början, ca en månad, sen blev det sakta men säkert bättre och två veckor innan skolavslutning var jag yrselfri! Jag var alltså frisk! Eller?
Under hela min semester dvs tre och en halv vecka (min längsta semester sen jag gick ut grundskolan) låg jag i solstolen och läste. Jag rörde mig väldigt korta stunder. Direkt jag blev trött så vilade jag. Barnen fick klara sig bäst de ville, jag orkade ingenting. Det mesta som jag tyckt om att göra var jobbigt nu: Vara på min sons träningar, vara på min sons matcher, cykla in till stan, bjuda hem gäster på middag, ha kalas mm. Jag kände mig ändå ganska frisk, yrseln var ju i stort sett borta och så men…
I juli började jag jobba i butiken som jag jobbat i de senaste 5 åren. Genast var yrseln tillbaka! Jag blev så besviken! Jag som var bättre! Jag kämpade ändå på och jobbade fem veckor. Men jag var konstant trött. Jag vilade all ledig tid, gjorde ingenting i hemmet och var allmänt nere och sur.
Utdrag ur min dagbok:
12/7 -08
Två steg fram, ett bak, ett steg fram och så två bak. Usch vad jag blir less! Jag mådde så bra de 2 sista veckorna innan sommarlovet. Sen blev jag ledig och i och med det nya rutiner vilket innebar 1 steg tillbaka. Jag var yr ibland men kunde i stort sett vila när jag behövde. Det var verkligen bra att jag kunde ta det lugnt i hela tre veckor. Gud vad jag njöt. Jag dolade på, tvättade en dag, påtade i trädgården en annan, men mest tog jag det lugnt.
Nu har jag börjat jobba vilket innebär nya rutiner och två steg tillbaka. Jag har varit yr och trött konstant i två dagar, det tär… Förhoppningsvis är det övergående, men det tar enormt på krafterna och humöret.
Och så blir jag orolig. Hur ska det gå till hösten, kommer jag att orka arbeta på skolan, i butiken eller som springvikarie? Fast egentligen vet jag ju att jag orkar och klarar av att arbeta på skola bara jag lyssnar på min kropp inte stressar, inte tar på mig en massa extraarbete.
Nu ringer telefonen…
Det var en kompis, de kommer till oss och äter surströmming ikväll! Skoj! Genast är deppigheten som bortblåst och jag börjar städa och feja och stressa lite, lite grann och efter en kvart är jag helt färdig och då kämpar jag fem minuter till för att sen lyssna på kroppen och slå mig ner i solstolen och bara ta det lugnt tills gästerna kommer.
När man levt sitt liv i 27 år och kunnat göra i stort sett vad som helst dvs stressa, ta på sig en massa, vara glad, träna mm så är det svårt att ställa om att tänka om. Jag klarar inte de sakerna längre. Min rygg orkar inte det och jag orkar inte det. Det känns skit! Fast samtidigt så känns det som om det kommer att ljusna om jag bara tar mig ur det värsta. Jag kommer att lära mig något av det här onda…
Så började skolan om med en veckas konferensdagar och jag mådde faktiskt bättre än när jag jobbat i butiken. Mindre yrsel och jag kunde somna. Jag jobbade bara 50 % och det kändes jättebra. Men… och det tycks alltid finnas men i min utvecklingskris, i alla fall än så länge.
– Men i och med att eleverna började skolan så kom stressen och med det yrseln. Dessutom skulle jag jobba i butiken två lördagar i månaden (då jag visste att jag skulle ha konstant yrsel). Därtill blev jag kontaktad av vikariepoolen och eftersom jag var arbetslös kunde jag inte tacka nej till jobb. Därefter jobbade jag 50 % på min skola, en till två dagar i veckan i vikariepoolen och två dagar i månaden i butiken. Jag mådde inge bra, men jag höll en fasad utåt och en fasad för mig själv. Jag intalade mig själv att jag mådde bättre än jag egentligen mådde…
Så kom vändpunkten. Jag hade sökt ett nytt jobb (ni vet om man är arbetslös så måste man söka en massa jobb för att kunna redovisa för arbetsförmedlingen) och jag fick det. Det var 40 % och jag kunde kombinera det med mina 50 % på skolan. Perfekt tyckte jag. Äntligen skulle vi få bra ekonomi! Veckan innan jag skulle börja på mitt nya jobb hade jag en läkartid. Dagen innan sa en arbetskompis till mig att hon trodde att jag mådde sämre än vad jag egentligen trodde att jag mådde.
Utdrag ur min dagbok:
7/10 -08
Hur mycket är det tänkt att jag ska orka? Måndag och tisdag har jag haft en konstant oro i bröstet, svårt att sova och känt mig allmänt trött.
Nu är tankne den att jag ska jobba 50 % på skolan och 40 % på mitt nya jobb vilket har medfört en massa merjobb för mig – ringa runt tilla alla och omorgonaisera – det tar jättemycket energi som jag inte orkar med just nu. Hur kommer det att bli när jag jobbar 5 dagar i veckan? Kommer jag att ha en konstant oro de dagarna? Vilket innebär att jag bara har två dagar på mig att återhämta mig och må bra.
JAG MÅR INTE BRA!
VAD SKA JAG GÖRA ÅT DET?
JAG BEHÖVER RUTINER, LUGN OCH RO OCH TID SÅ JAG SLIPPER STRESSA .
LIVET SUGER!
HUR DÅLIGT MÅSTE JAG M INNAN JAG SKA GÖRA NÅGOT ÅT SAKEN?
SKIT!
Läkaren konstaterar att jag är deprimerad! Jag får remiss till psykiatrin, remiss till depressionskurs och antidepressiva tabletter. Han sjukskriver mig på 50 % (som jag för övrigt inte fick beviljat av försäkringskassan, har överklagat…) och skickade hem mig med kravet att jag skulle tänka över mitt liv…
Vaddå tänka över mitt liv? Jag har ju ett jättebra liv! En snäll och hjälpsam sambo, underbara barn, ett hus, en bil! Vad mer kan man begära? Okej min arbetssituation kunde ju ha varit bättre, vår ekonomi kunde också ha varit bättre och jag kunde haft bättre hälsa.
7/10 -08
Hur mycket är det tänkt att jag ska orka? Måndag och tisdag har jag haft en konstant oro i bröstet, svårt att sova och känt mig allmänt trött.
Nu är tankne den att jag ska jobba 50 % på skolan och 40 % på mitt nya jobb vilket har medfört en massa merjobb för mig – ringa runt tilla alla och omorgonaisera – det tar jättemycket energi som jag inte orkar med just nu. Hur kommer det att bli när jag jobbar 5 dagar i veckan? Kommer jag att ha en konstant oro de dagarna? Vilket innebär att jag bara har två dagar på mig att återhämta mig och må bra.
JAG MÅR INTE BRA!
VAD SKA JAG GÖRA ÅT DET?
JAG BEHÖVER RUTINER, LUGN OCH RO OCH TID SÅ JAG SLIPPER STRESSA .
LIVET SUGER!
HUR DÅLIGT MÅSTE JAG M INNAN JAG SKA GÖRA NÅGOT ÅT SAKEN?
SKIT!
Läkaren konstaterar att jag är deprimerad! Jag får remiss till psykiatrin, remiss till depressionskurs och antidepressiva tabletter. Han sjukskriver mig på 50 % (som jag för övrigt inte fick beviljat av försäkringskassan, har överklagat…) och skickade hem mig med kravet att jag skulle tänka över mitt liv…
Vaddå tänka över mitt liv? Jag har ju ett jättebra liv! En snäll och hjälpsam sambo, underbara barn, ett hus, en bil! Vad mer kan man begära? Okej min arbetssituation kunde ju ha varit bättre, vår ekonomi kunde också ha varit bättre och jag kunde haft bättre hälsa.
Utdrag ur min dagbok
13/10 -08
Allt känns mycket bättre nu. Det är fyra dagar sen jag var hos läkaren. Jag har mer energi än tidigare. Jag känner mig verkligen inte bra, men bättre i alla fall. På onsdag ska jag fika med en kompis på mitt favoritcafé. Ska bli skoj!
Allt känns mycket bättre nu. Det är fyra dagar sen jag var hos läkaren. Jag har mer energi än tidigare. Jag känner mig verkligen inte bra, men bättre i alla fall. På onsdag ska jag fika med en kompis på mitt favoritcafé. Ska bli skoj!
Nu började en lång resa, som inte är slut än, som jag kallar för min utvecklingskris…
Du är Välkommen att följa mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar