Smycket i snön

Där, i snön bredvid den upplysta bron blänkte något. Jag gick fram, böjde mig ner, borstade bort lite pudersnö. Det var ett smycke! Smycket var av silver, en lång silverkedja med en stor rund silverkula. Namnet Johanna var tryckt på silverkulan. Jag log och mindes den dagen jag fått halsbandet. jag var 16, så kallad fjortis, hade just kommit hem från skolan, hämtat posten och funnit ett stort vadderat kuvert adresserat till mig. Det var från min kompis som jag träffat i Turkiet 1996. Han hade lovat att han skuklle höra av sig men dagarna blev till månader och månader till år. Och nu hade han äntligen hört av sig! Han hade skrivit ett långt brev och skickat mig halsbandet. Sen dess hade vi hållit kontakten via brev, mail och msn. Det var länge sen jag var 16. Mycket hade hänt sen dess, tänkte jag och stoppade smycket i jackfickan.
- Undrar när jag tappade det här sa jag tyst till mig själv och satte mig ner på bron för at njuta av eftermiddagssolen. Det var Mars månad och en alldeles underbar dag hade avnjutits i pulkabacken med barnen. Nu var barnen hos kompisar så jag hade tid för mig själv att göra vad jag ville. Och just nu ville jag bara sitta på bron, njuta av solen och låta tankarna komma och gå som de ville.
Ja mycket hade hänt de senaste 12 åren. Jag hade tagit studenten, träffat min första riktiga pojkvän som jag bara ett och ett halvt år senare skulle få mitt första barn med för att ytterligare 3 år senare få mitt andra barn. Och 10 år efter vi träffats var vi fortfarande ihop, ägde villa, volvo och katt...
Jag hade hunnit utbilda mig till lärare och haft ett otal olika ströjobb och ett fast i en butik som jag jobbat i varje sommar. Jag hade hunnit sluta spela fotboll och börjat träna och leda pump och yoga. Jag hade hunnit utvecklas och utvecklas och utvecklas.
Innan jag fick barn var jag väldigt sprallig, fartig, uppvarvad och extrem. Jag skrek och skrattade högt och ofta - till andras förtret. Jag hade många bollar i luften, flög från det ena till det andra, alltid saker på gång. Jag hade knallrött hår, en rosa outfit, en grön outfit, en vinröd outfit - ja ni fattar.
Efter jag fick barn blev jag lite mer mellan, tänker jag och blir nästan lite sorgsen. Solen går passande i moln just då och allt känns genast dystrare. Efter jag fick barn försökte jag vara alla till lags och vara perfekt. Jag hade höga krav på mig själv och skulle vara bäst eller tillräckligt bra på allt jag tog mig för. Höga krav har jag nog alltid haft på mig själv, men nu blev det extremt. Yrselattacken fick mig verkligen att tänka om. Släppa alla krav, i alla fall så många som möjligt, jag får fortfarande påminna mig själv då och då när jag faller tillbaka.
Jag tycker om att tänka tillbaka på mitt liv se allt som livet har gett mig. Jag är så oerhört tacksam för allt jag har fått, har fått vara med om och alla människor jag mött. I stället för att tänka att tiden flyger iväg och vart tog de 10 åren vägen? Så tänker jag på allt jag har hunnit med. Det känns bra!
Jag tittar på klockan, en halvtimma har flugit iväg och nu är det dags att laga middag till barnen. Köttfärssås och spaghetti blir det ikväll. Jag reser mig upp, går in i huset (mitt vackra hus!) och tar fram köttfärsen ur frysen...
Slut