Jag har accepterat att jag är sjuk, eller...?

Jag har accepterat att jag inte mår som jag mådde förut, men samtidigt så har jag inte det. Alltså jag har accepterat att jag inte orkar arbeta heltid, att jag lätt blir trött, att jag blir trött när jag har för många måsten, att jag kan bli yr, att jag helt enkelt inte är frisk. Men så kommer dagar och stunder då jag inte alls känner att jag har accepterat det. Jag glömmer helt sonika bort att jag tycker att det är ok att vara sjuk och då känns det som om jag är tillbaka på ruta ett. Det är jobbigt. Då känner jag mig ynklig, hjälplös, instängd i ett hörn, då får jag nästan panik, börjar älta och stressa upp mig och oroar mig över möjliga saker som säkert kommer att hända. Då känns allt skit och jag får ångest och jag tycker SÅ synd om mig själv. Men så kommer jag efter ett ögonblick ihåg att jag ju faktiskt har accepterat att jag är sjuk och att jag ju faktiskt vet vad jag kan göra för att jag ska må bättre och så gör jag det...

Allt känns faktiskt ganska jobbigt och jag är så trött och energilös, men så intalar jag mig att jag får må skit på kvällen, fast det känns inte bra. Och så härdar jag ut och jag vet ju egentligen att jag med 100% säkerhet kommer att må bättre när jag vaknar i morgon, men det känns ändå inte bra. Och när jag vaknar på morgonen mår jag bra och känner mig då lycklig över att må bra och jag njuter av alla småsaker som jag har möjlighet att njuta av. Och jag känner mig stolt över allt jag orkar uträtta i hemmet som tex hålla köket städat, dammsuga, städa toan, tvätta, vara glad och trevlig med barnen mm. Som den här dagen som egentligen har varit helt underbar och alldeles lagom men medan jag skriver det här blir jag påverkad och jag märker att jag mår ganska dåligt, men då tänker jag på dagen i helhet och då mår jag bätte.

psyket går att lura, eller är det psyket som lurar mig?