Överklagan till försäkringskassan beviljas!

Försäkringskassan ansåg att jag inte var tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven 50%. Orkade inte ta tag i överklagan, men så en kväll sa min sambo att han skrivit den! Jag läste igenom, la till lite och skickade iväg den. Några månader senare får jag beskedet - jag får sjukpenning i en månad av två! Känns otroligt skönt och jag känner mig värd det. Känner mig också tacksam över att min sambo tog sig tid att skriva en överklagan, annars hade jag aldrig överklagat. Dessutom känns det som ett bevis på att man inte ska acceptera myndigheternas beslut om man inte själv anser det vara rätt.
i alla fall känns det otroligt skönt och välkommet i hushållskassan!

En alldeles lagom dag...

Har haft en underbar dag helt balanserad av aktivitet och vila. Det har varit en dag helt kravfri, men jag har ändå fått mycket gjort. Och det som är det viktigaste är att jag har levt i nuet under tiden! Såna dagar blir jag verkligen stolt över mig själv!
Jag har joggat i 60 minuter med en god vän. Det var otroligt jobbigt, körde intervaller och kände av benen sen springturen igår. Duschat, klätt på mig, fixat frisyren. Sen gick jag ut i trädgården för att påta, gräva och ordna fint där. Jättetungt, men härligt och helt fokuserad på vad jag gjorde. Härligt! Det har ju dessutom varit otroligt väder närmare 30 grader och jag tror jag bäljat i mig ca 3 liter bubbelvatten! Jag har lagat lunch, utfodrat barnen + barnens kompis, stökat undan - utan att bli stressad, har fullkomligt befunnit mig i nuet och bestyren jag hållit på med. Jag har åkt till en plantskola och köpt klätterväxt, planterat dessa, grävt, svettats, planterat om två rosenplantor och svettats lite till. Just vid middagstid ringer grannen och bjuder oss på middag! Mums! Jag gör mig i ordning - här blir jag faktiskt lite uppvarvad, känner mig peppad, och glömmer bort att fokusera på nuet. Kommer på mig själv och försöker lugna ner mig, andas och koncentrera mig på vad jag har för händerna just i det ögonblicket. Det fungerar och jag får en underbar kväll. Barnen leker och klarar sig helt själva medan vi vuxna kan sitta i lugn och ro och prata, dricka lite vin och ha allmänt trevligt. En alldeles lagom kväll, med en aningens för mycket vin och jättetrevligt umgänge. Känner mig otroligt tacksam för det liv jag lever just nu. Känner att livet är bra och är nöjd. Vilken härlig känsla!
Nu ligger yngsta sonen och sover i soffan, snarkar, katten ligger ihopkurad tätt intill honom och verkar må gott. Sambon och den äldre sonen är kvar hos grannarna, klockan är snart halv ett på natten och jag njuter av att sitta här hemma själv och reflektera över kvällen.
Tack för att mitt liv är som det är just nu!

Jag har accepterat att jag är sjuk, eller...?

Jag har accepterat att jag inte mår som jag mådde förut, men samtidigt så har jag inte det. Alltså jag har accepterat att jag inte orkar arbeta heltid, att jag lätt blir trött, att jag blir trött när jag har för många måsten, att jag kan bli yr, att jag helt enkelt inte är frisk. Men så kommer dagar och stunder då jag inte alls känner att jag har accepterat det. Jag glömmer helt sonika bort att jag tycker att det är ok att vara sjuk och då känns det som om jag är tillbaka på ruta ett. Det är jobbigt. Då känner jag mig ynklig, hjälplös, instängd i ett hörn, då får jag nästan panik, börjar älta och stressa upp mig och oroar mig över möjliga saker som säkert kommer att hända. Då känns allt skit och jag får ångest och jag tycker SÅ synd om mig själv. Men så kommer jag efter ett ögonblick ihåg att jag ju faktiskt har accepterat att jag är sjuk och att jag ju faktiskt vet vad jag kan göra för att jag ska må bättre och så gör jag det...

Allt känns faktiskt ganska jobbigt och jag är så trött och energilös, men så intalar jag mig att jag får må skit på kvällen, fast det känns inte bra. Och så härdar jag ut och jag vet ju egentligen att jag med 100% säkerhet kommer att må bättre när jag vaknar i morgon, men det känns ändå inte bra. Och när jag vaknar på morgonen mår jag bra och känner mig då lycklig över att må bra och jag njuter av alla småsaker som jag har möjlighet att njuta av. Och jag känner mig stolt över allt jag orkar uträtta i hemmet som tex hålla köket städat, dammsuga, städa toan, tvätta, vara glad och trevlig med barnen mm. Som den här dagen som egentligen har varit helt underbar och alldeles lagom men medan jag skriver det här blir jag påverkad och jag märker att jag mår ganska dåligt, men då tänker jag på dagen i helhet och då mår jag bätte.

psyket går att lura, eller är det psyket som lurar mig?

Tålamod och höga krav

Är tålamod att lyssna på chefer och hålla god min när man måste lära dem att göra de enklaste uppgifterna i datorn?
Eller är tålamod att behålla humöret på en sansad nivå när ens barn har en halvtimmes långt raseriutbrott?
Eller är tålamod att lugnt kunna upprepa fem gånger vad eleverna ska göra under lektionen utan att man blir less eller besviken?

Hur får man bra tålamod? Och hur vet jag att jag har bra tålamod?
Just nu är en lärare i mina ögon = tålamod. Jag måste hela tiden upprepa mig, ha förståelse, vara alla till algs, lösa konflikter, trösta, plåstra om, vara konstant tillgänglig, vara alert, driven, positiv, sträng, strukturerad, individualiserande, auktoritär, motiverande och samtidigt vara mig själv!

När jag läser detta förstår jag mellan raderna att jag har otroligt höga krav på mig själv. Visst är väl alla mänskliga, jag kan ju inte uppnå allt det där på samma gång? Eller kan jag det? Jag är duktig på att reflektera - man är väl intellektuell! Men jag är inte lika säker på att veta vad jag egentligen tycker. Jag är faktiskt ganska osäker på vad jag har för värderingar... Dessutom är jag väldgit påverkbar. I konflikter tycker jag oftast att det båda parter säger låter vettigt. Om något ska bestämmas så kan jag först tycka en sak, men när något annat argument läggs fram så kan jag tycka att det låter lika bra eller till och med bättre. Samtidigt så tycker jag att det är bra att jag kan ändra mig och erkänna mina misstag. Det gör mig ödmjuk tycker jag. Det visar även att jag är stark som vågar ändra mig och stå för det. Men det får ju inte bli för mycket av det ena eller det andra.

Allt är väl en balansgång; ja hela livet är en enda stor balansgång och jag är nog väldigt rädd för att falla fast jag egentligen vet att jag inte borde vara det...

Aha-upplevelse

Usch och fy för konflikter! Fast ur konflikter så kommer oftast något positivt som när jag och min "kära" sambo diskuterade en kväll efter middagen. Först tyckte jag det var jättejobbigt, jag ville fly och började finna fel hos honom varför vi var i denna konflikt. Men efter ett tag hamnade jag i en så kallad aha-upplevelse. Helt plötsligt förstod jag att jag och min sambo fokuserar på olika saker när vi diskuterar. Han fokuserar på vad han tycker - alltså sakfrågorna och argumenterar för dem. Medan jag lägger fokus på att förstå mitt och andras beteende i diskussionen - alltså samspelete mellan de inblandade. Genom att förstå det här hjälpte det mig att komma vidare i diskussionen och det hjälpte mig att acceptera konflikten. Det var en skön känsla!

Sköna tråkiga jobb...

Att plocka ner tegeltakpannor från ett ladugårdstak visade sig vara en njutning!

Jag hjälpte mamma en hel dag att plocka ner och det monotoma arbetet var som en lisa för själen. Till saken hör att jag dagarna före den dagen känt mit hängig, seg och omotiverad. Men lite "tråkigt" kroppsarbete visade sig vara precis vad jag behövde! Jag jobbade i mitt eget tempo, smågnolade på "Baby godbye" och njöt av vädret och att röra på kroppen.

Uppe på ladugårdstaket fick jag en idé - Jag kanske borde bli husrivare! Alltså som hobby... Det tål att tänkas på. Ialla fall tror jag att gammalt hederligt kroppsarbete är bra för kroppen; både fysiskt och psykiskt. Eller skogsarbetare, gå och sätta plantor hela dagarna, röja i skogen, såga, dra och gå i terräng.

Det senaste århundradet har vi människor fokuserat på att underlätta för oss själva. Vi har uppfunnit saker som gör arbetet enklare och snabbare. Vilket bland annat har resulterat i att många är stillasittande på sina jobb. Och fysisk aktivitet har ju visat sig vara a och o när man är deprimerad! Vi har uppfunnit tidsparande saker för att vi ska få mer tid över. Men vad har egentligen resultatet blivit av det? Jag tror att det har resulterat i att vi istället stressar mer. Istället för att som förut göra en sak under en längre tid per dag så gör vi nu flera saker under kortare tid per dag. Detta gör att vi far och flänger mellan olika aktiviteter och hela tiden har nästa aktivitet i tanken. Om vi går omkring och tänker på vad vi ska göra härnäst så tror jag vi är helt fel ute. Var finns den medvetna närvaron i det vi gör - alltså Mindfulness?

Det här tycker jag är tankfullt...
Vad gör vi av våra liv egentligen?
Vad är egentligen meningen med våra liv?
Och kanske den viktigaste frågan: Är vi nöjda med våra liv?

För mig finns svaret på dessa frågor i mindfulness. För att jag ska vara nöjd med mitt liv vill jag leva medvetet närvarande. Jag vill njuta av det lilla, leva i nuet med min kropp och det den visar mig.

Jag har börjat uppskatta "tråkiga" saker så som att plocka taktegel, räfsa gården, städa mm. Det är faktiskt underbart att göra dessa saker så länge jag är medvetet närvarande. Men om jag i tanken befinner mig i nästa projekt så njuter jag inte alls, då är det inte roligt att göra tråkiga saker och då blir jag stressad.

Häromdagen stod jag i kön på Frasses för att beställa min favvohamburgare som heter Stark. Då slog mig tanken; jag kanske ska börja jobba på hamburgerrestaurang! Det kanske är det som jag behöver. Fast sen kom jag på att det nog är ett ganska stressigt jobb... Så det var nog inte en bra idé. Egentligen trivs jag ganska bra med mina två arbeten just nu; lärare 50% och butiksbiträde ca 10%-20%. Det är en bra kombination för mig för tillfället. Och det är väl huvudsaken, att jag mår bra...