Där, i snön bredvid den upplysta bron blänkte något. Jag gick fram, böjde mig ner, borstade bort lite pudersnö. Det var ett smycke! Smycket var av silver, en lång silverkedja med en stor rund silverkula. Namnet Johanna var tryckt på silverkulan. Jag log och mindes den dagen jag fått halsbandet. jag var 16, så kallad fjortis, hade just kommit hem från skolan, hämtat posten och funnit ett stort vadderat kuvert adresserat till mig. Det var från min kompis som jag träffat i Turkiet 1996. Han hade lovat att han skuklle höra av sig men dagarna blev till månader och månader till år. Och nu hade han äntligen hört av sig! Han hade skrivit ett långt brev och skickat mig halsbandet. Sen dess hade vi hållit kontakten via brev, mail och msn. Det var länge sen jag var 16. Mycket hade hänt sen dess, tänkte jag och stoppade smycket i jackfickan.
- Undrar när jag tappade det här sa jag tyst till mig själv och satte mig ner på bron för at njuta av eftermiddagssolen. Det var Mars månad och en alldeles underbar dag hade avnjutits i pulkabacken med barnen. Nu var barnen hos kompisar så jag hade tid för mig själv att göra vad jag ville. Och just nu ville jag bara sitta på bron, njuta av solen och låta tankarna komma och gå som de ville.
Ja mycket hade hänt de senaste 12 åren. Jag hade tagit studenten, träffat min första riktiga pojkvän som jag bara ett och ett halvt år senare skulle få mitt första barn med för att ytterligare 3 år senare få mitt andra barn. Och 10 år efter vi träffats var vi fortfarande ihop, ägde villa, volvo och katt...
Jag hade hunnit utbilda mig till lärare och haft ett otal olika ströjobb och ett fast i en butik som jag jobbat i varje sommar. Jag hade hunnit sluta spela fotboll och börjat träna och leda pump och yoga. Jag hade hunnit utvecklas och utvecklas och utvecklas.
Innan jag fick barn var jag väldigt sprallig, fartig, uppvarvad och extrem. Jag skrek och skrattade högt och ofta - till andras förtret. Jag hade många bollar i luften, flög från det ena till det andra, alltid saker på gång. Jag hade knallrött hår, en rosa outfit, en grön outfit, en vinröd outfit - ja ni fattar.
Efter jag fick barn blev jag lite mer mellan, tänker jag och blir nästan lite sorgsen. Solen går passande i moln just då och allt känns genast dystrare. Efter jag fick barn försökte jag vara alla till lags och vara perfekt. Jag hade höga krav på mig själv och skulle vara bäst eller tillräckligt bra på allt jag tog mig för. Höga krav har jag nog alltid haft på mig själv, men nu blev det extremt. Yrselattacken fick mig verkligen att tänka om. Släppa alla krav, i alla fall så många som möjligt, jag får fortfarande påminna mig själv då och då när jag faller tillbaka.
Jag tycker om att tänka tillbaka på mitt liv se allt som livet har gett mig. Jag är så oerhört tacksam för allt jag har fått, har fått vara med om och alla människor jag mött. I stället för att tänka att tiden flyger iväg och vart tog de 10 åren vägen? Så tänker jag på allt jag har hunnit med. Det känns bra!
Jag tittar på klockan, en halvtimma har flugit iväg och nu är det dags att laga middag till barnen. Köttfärssås och spaghetti blir det ikväll. Jag reser mig upp, går in i huset (mitt vackra hus!) och tar fram köttfärsen ur frysen...
Slut
lördag 31 januari 2009
fredag 30 januari 2009
Mitt liv innan jag blev sjuk och kanske svaret på varför jag blev sjuk...
Efter jag blev sjuk förstod jag att det liv jag levt ditintills inte varit hälsosamt. Jag hade varit konstant stressad i ett par år. Det var stress att lämna barnen på dagis, stress att hämta barnen på dagis, stress när jag pluggade till lärare, stress när jag vikarierade på skolor. Usch när jag tänker tillbaka så blir jag stressad, ledsen och jag tycker synd om mig själv att jag inte förstod att mitt liv var jobbigt.
Veckorna innan yrselattacken skrev jag så här i min dagbok:
18/2 -08
AFFIRMATION (Jag skriver om saker jag tycker är jobbiga, för att få de att verka positiva istället)
-Jag vill jättegärna bli uppringd på morgonen
-Jag är lugn, andas lugnt och är avslappnad och precis som vanlig fastän jag vet att jag kanske blir uppringd när som helst.
-Jag andas i ett lugnt tempo.
-För mig spelar det ingen roll om jag arbetar eller är hemma.
-Om telefonen ringer fortsätter jag att andas lugnt, jag tänker på vägen till telefonen att det ska bli roligt att jobba oavsett var det blir - dagis, skola eller fritids.
26/3 -08
HJÄLP
-Hjälp mig att inte ha så höga krav på mig själv på nya jobbet.
-Hjälp mig att tro på mig själv.
-Hjälp mig att inte tvinga mig att vara perfekt redan från början.
2/4
HJÄLP
-Hjälp mig att känna lugnet.
-Hjälp mig att koppla bort skolan när jag är ledig.
-Hjälp mig att orka med familjen.
-Hjälp mig att sänka mina krav.
-Hjälp mig att slappna av.
-Hjälp mig att vara stark.
2/4
Måste, måste, måste, måste, måste, måste! Alla ringer från alla håll! Jag känner att jag måste ställa upp på allt och alla. Jag är trött, jag är förkyld, jag orkar ingenting. Hemma är det kaos. Jag vill bara sova men ajg känner ingen ro - det pirrar i bröstet.
HJÄLP
Hjälp mig att orka med allt praktiskt.
Hjälp mig att finna ro ikväll aå att jag kan sova gott hela natten.
3/4
HJÄLP
Hjälp mig att behålla lugnet
Hjälp mig att slappna av
Hjälp mig att inte stressa imorgon
Jag hade läst Mia Törnbloms böcker om självkänsla och utgick från kategorierna BRA, TACK och HJÄLP. Sen så hade jag även affirmationer som jag ändrade lite då och då. Kändes jättebra att skriva efter den mallen. Och jag är tacksam för det nu så här i efterhand. Det visar väldigt bra hur jag egentligen mådde.
Att jag blev sjuk är en kombination av många saker. Till exempel så har jag problem med bröstryggen som för övrigt beror på att jag har stressat för mycket och därför fått spänningar (gick till fyra sjukgymnaster men de kunde inte hjälpa mig med ryggen). Nu har spänningarna börjat släppa och jag mår mycket bättre i ryggen - det är inte bra men bättre! Jag har också problem med nacken som troligtvis beror på bröstryggen och att jag spänner mig när jag stressar. Jag har stressat för mycket. Jag har varit konstant orolig, uppe i varv mm. Att springvikariera var nog det som "tog döden" på mig. Tänk er att aldrig veta vad man ska göra när man vaknar på morgonen. Ska jag jobba eller vara hemma? Var ska jag jobba, dagis, skola, fritids eller butik? När ska jag jobba? Hur många dagar ska jag jobba? Hur mycket pengar tjänar jag? Vilka jobb måste jag söka för att arbetsförmedlingen ska tycka att jag gör tillräckligt? osv osv. Den här oron tycker jag mina dagboksanteckningar visar väldigt tydligt. Mitt i allt det här köpte vi hus och skulle flytta och renovera och tjofaderittan! Jag kan tillägga att jag var ganska så mycket sjuk (av stress blir man lätt förkyld) och jobbade fastän jag hade feber för är man perfekt så är man! Eller?
Dessutom så upptäckte jag pö om pö att om jag kände efter i kroppen så upptäckte jag nya saker om mig själv. Det vill säga jag hade levt livet, kämpat på utan att egentligen känna efter vad min kropp sa till mig. Nu när jag är inne på mindfulness så är målet att jag ska känna efter hela tiden. Inte att jag ska känna efter och ömka mig själv som till exempel:
-Aj, jag har ont i ryggen nu måste jag vila för det är så synd om mig.
Utan:
-Hur känns det i ryggen idag? Det är spänt i bröstryggen och där sticker det till, jaha vad mer? Bara känna efter och acceptera utan att döma.
Det är jättehärligt! Och jag mår så bra av det!!!
Däremot är det jättesvårt att leva i nuet. Jag har ju som sagt varit en sån människa som aldrig känner efter så jag får påminna mig stup i kvarten att leva i nuet. Och jag blir bättre på det! Ni vet väl att hjärnan utvecklas för varje gång man tränar något. Om man tränar på att säga att man är värdelös så tror till slut hjärnan att det är sanning. Men om man istället tränar på att säga att man är underbar så tror till slut hjärnan att det är sanning. Det vill säga du bygger ut nätverk i hjärnan som hjälper dig eller stjälper dig eller både och.
Jag ska även tillägga att jag ledde pump och yoga, tog på mig en massa saker, tränade gympa, gick på promenad, åt GI-kost, sydde gardiner, pysslade, möblerade om och en massa annat som var måsten och krävande.
Ja det var mitt liv innan jag blev sjuk och jag har förändrat väldigt mycket sen dess. Det ska jag skriva mer om i ett annat inlägg.
Veckorna innan yrselattacken skrev jag så här i min dagbok:
18/2 -08
AFFIRMATION (Jag skriver om saker jag tycker är jobbiga, för att få de att verka positiva istället)
-Jag vill jättegärna bli uppringd på morgonen
-Jag är lugn, andas lugnt och är avslappnad och precis som vanlig fastän jag vet att jag kanske blir uppringd när som helst.
-Jag andas i ett lugnt tempo.
-För mig spelar det ingen roll om jag arbetar eller är hemma.
-Om telefonen ringer fortsätter jag att andas lugnt, jag tänker på vägen till telefonen att det ska bli roligt att jobba oavsett var det blir - dagis, skola eller fritids.
26/3 -08
HJÄLP
-Hjälp mig att inte ha så höga krav på mig själv på nya jobbet.
-Hjälp mig att tro på mig själv.
-Hjälp mig att inte tvinga mig att vara perfekt redan från början.
2/4
HJÄLP
-Hjälp mig att känna lugnet.
-Hjälp mig att koppla bort skolan när jag är ledig.
-Hjälp mig att orka med familjen.
-Hjälp mig att sänka mina krav.
-Hjälp mig att slappna av.
-Hjälp mig att vara stark.
2/4
Måste, måste, måste, måste, måste, måste! Alla ringer från alla håll! Jag känner att jag måste ställa upp på allt och alla. Jag är trött, jag är förkyld, jag orkar ingenting. Hemma är det kaos. Jag vill bara sova men ajg känner ingen ro - det pirrar i bröstet.
HJÄLP
Hjälp mig att orka med allt praktiskt.
Hjälp mig att finna ro ikväll aå att jag kan sova gott hela natten.
3/4
HJÄLP
Hjälp mig att behålla lugnet
Hjälp mig att slappna av
Hjälp mig att inte stressa imorgon
Jag hade läst Mia Törnbloms böcker om självkänsla och utgick från kategorierna BRA, TACK och HJÄLP. Sen så hade jag även affirmationer som jag ändrade lite då och då. Kändes jättebra att skriva efter den mallen. Och jag är tacksam för det nu så här i efterhand. Det visar väldigt bra hur jag egentligen mådde.
Att jag blev sjuk är en kombination av många saker. Till exempel så har jag problem med bröstryggen som för övrigt beror på att jag har stressat för mycket och därför fått spänningar (gick till fyra sjukgymnaster men de kunde inte hjälpa mig med ryggen). Nu har spänningarna börjat släppa och jag mår mycket bättre i ryggen - det är inte bra men bättre! Jag har också problem med nacken som troligtvis beror på bröstryggen och att jag spänner mig när jag stressar. Jag har stressat för mycket. Jag har varit konstant orolig, uppe i varv mm. Att springvikariera var nog det som "tog döden" på mig. Tänk er att aldrig veta vad man ska göra när man vaknar på morgonen. Ska jag jobba eller vara hemma? Var ska jag jobba, dagis, skola, fritids eller butik? När ska jag jobba? Hur många dagar ska jag jobba? Hur mycket pengar tjänar jag? Vilka jobb måste jag söka för att arbetsförmedlingen ska tycka att jag gör tillräckligt? osv osv. Den här oron tycker jag mina dagboksanteckningar visar väldigt tydligt. Mitt i allt det här köpte vi hus och skulle flytta och renovera och tjofaderittan! Jag kan tillägga att jag var ganska så mycket sjuk (av stress blir man lätt förkyld) och jobbade fastän jag hade feber för är man perfekt så är man! Eller?
Dessutom så upptäckte jag pö om pö att om jag kände efter i kroppen så upptäckte jag nya saker om mig själv. Det vill säga jag hade levt livet, kämpat på utan att egentligen känna efter vad min kropp sa till mig. Nu när jag är inne på mindfulness så är målet att jag ska känna efter hela tiden. Inte att jag ska känna efter och ömka mig själv som till exempel:
-Aj, jag har ont i ryggen nu måste jag vila för det är så synd om mig.
Utan:
-Hur känns det i ryggen idag? Det är spänt i bröstryggen och där sticker det till, jaha vad mer? Bara känna efter och acceptera utan att döma.
Det är jättehärligt! Och jag mår så bra av det!!!
Däremot är det jättesvårt att leva i nuet. Jag har ju som sagt varit en sån människa som aldrig känner efter så jag får påminna mig stup i kvarten att leva i nuet. Och jag blir bättre på det! Ni vet väl att hjärnan utvecklas för varje gång man tränar något. Om man tränar på att säga att man är värdelös så tror till slut hjärnan att det är sanning. Men om man istället tränar på att säga att man är underbar så tror till slut hjärnan att det är sanning. Det vill säga du bygger ut nätverk i hjärnan som hjälper dig eller stjälper dig eller både och.
Jag ska även tillägga att jag ledde pump och yoga, tog på mig en massa saker, tränade gympa, gick på promenad, åt GI-kost, sydde gardiner, pysslade, möblerade om och en massa annat som var måsten och krävande.
Ja det var mitt liv innan jag blev sjuk och jag har förändrat väldigt mycket sen dess. Det ska jag skriva mer om i ett annat inlägg.
torsdag 29 januari 2009
Börja Här! ... Det här hände mig en vårdag i april...
I april -08 smäller det till! Jag visar upp ett tyg för en kund, tittar ner på tyget och tittar sedan upp på kunden. En plötslig yrselattack drabbar mig, hela butiken gungar, jag försöker hålla minen fastän jag nästan inte kan gå rakt, jag lyckas och när kunden har gått skyndar jag mig till köket för att sätta mig ner och vila. Efter en stund känns det bättre och jag fortsätter arbeta resten av dagen.
Detta är början till ett helt nytt liv för mig, början till en svår tid, början till förändringen av stora delar av mitt liv… Man kan kalla det utvecklingskris.
När jag kommer hem mår jag mycket bättre och bestämmer mig för att skotta blötsnö som kommit under dagen. Det var inte någon bra idé. Jag får ett tryck över bröstet och det känns obehagligt. Jag har alltid tyckt om att skotta men nu kommer jag inte att kunna skotta igen på nästan ett år…
Nästa dag känns det lite bättre så jag bestämmer mig för att åka och träna gympa på kvällen. Det slutar på samma sätt som när jag skottade. Tryck över bröstet. Jag har alltid tyckt om att gå på gympan särskild den här gympan då jag alltid tagit ut stegen med ett leende på läpparna, men nu var det sista gympan på länge…
Jag kan inte somna den kvällen, har en oro i bröstet och tryck över bröstet som bara ökar ju mer stressad jag blir över att jag inte kan somna, jag ska ju upp tidigt för att åka till mitt nya jobb. Men till slut går det inte längre jag måste in till akuten. Där tar de EKG och en massa annat och allt är helt normalt…
Jag sjukskriver mig i två veckor…
Under dessa två veckor snurrar mina tankar runt runt runt. Jag tänker en massa tankar som man kan kalla ältande.
Utdrag ur min dagbok:
6/4 – 08
Jag ligger här i min säng och jagar upp mig över alla saker som kan hända.
– Jag kommer att dö, jag kommer att bli långtidssjukskriven och då får vi för lite pengar och då måste vi sälja huset! Jag kommer aldrig att få tid att återhämta mig för det har jag inte tid med.
8/4 -08
När ska det sluta det här med yrseln? Jag trodde att jag skulle bli frisk när jag vilade hela dan igår. Men icket. Och det blir jag stressad av. Jag blir stressad och så tänker jag att jag inte KAN vara sjuk nu, jag kan inte ha gått in i väggen nu, för det har jag varken tid, råd eller lust med. Men ändå så tror jag att jag kanske inte har ”bara” en förkylning i kroppen utan är påverkad av all stress jag känner från omgivningen. Och det gör mig ännu mer stressad, för vad betyder det? Att jag kommer att vara sjuk i en vecka, 1 månad, ett halvår? FUCK, vad stressad jag blir!
10/4 –08
Gud vad jag blir stressad! För allteftersom dagarna går och jag inte blir bättre så innebär det att jag inte kommer att kunna jobba på måndag. På mitt nya jobb! Livet suger! Det känns som om jag blir straffad! Och när jag tänker så blir jag ledsen och deppig. Och då blir det en ond cirkel. Jag mår dåligt – blir stressad och ledsen – jag mår ännu sämre – blir ännu mer stressad och ledsen.
Det som upptog mina tankar var yrsel, sjukskrivning, låg sjukpenninggrundande inkomst, hur vi ska ha råd att behålla huset (Vi hade köpt det november -07 så vår ekonomi hade inte stabiliserats), längden på min sjukdom, ovissheten, mitt nya jobb, byte av a-kassa, möjlighet att räkna upp SIG.
Men varför fick jag yrsel?
Läkarna sa egentligen inte så mycket. Bara att det inte kunde vara något neurologiskt dvs hjärnblödning, hjärntumör eller något liknande. Så jag blev i stort sett lämnad åt mitt eget öde.
Efter sjukskrivningen på två veckor började jag jobba på mitt nya jobb (jag är lärare). Jag ville så gärna jobba trots yrsel, sömnsvårigheter och oro i bröstet. Så jag kämpade! Det var riktigt jobbigt i början, ca en månad, sen blev det sakta men säkert bättre och två veckor innan skolavslutning var jag yrselfri! Jag var alltså frisk! Eller?
Under hela min semester dvs tre och en halv vecka (min längsta semester sen jag gick ut grundskolan) låg jag i solstolen och läste. Jag rörde mig väldigt korta stunder. Direkt jag blev trött så vilade jag. Barnen fick klara sig bäst de ville, jag orkade ingenting. Det mesta som jag tyckt om att göra var jobbigt nu: Vara på min sons träningar, vara på min sons matcher, cykla in till stan, bjuda hem gäster på middag, ha kalas mm. Jag kände mig ändå ganska frisk, yrseln var ju i stort sett borta och så men…
I juli började jag jobba i butiken som jag jobbat i de senaste 5 åren. Genast var yrseln tillbaka! Jag blev så besviken! Jag som var bättre! Jag kämpade ändå på och jobbade fem veckor. Men jag var konstant trött. Jag vilade all ledig tid, gjorde ingenting i hemmet och var allmänt nere och sur.
Utdrag ur min dagbok:
12/7 -08
Två steg fram, ett bak, ett steg fram och så två bak. Usch vad jag blir less! Jag mådde så bra de 2 sista veckorna innan sommarlovet. Sen blev jag ledig och i och med det nya rutiner vilket innebar 1 steg tillbaka. Jag var yr ibland men kunde i stort sett vila när jag behövde. Det var verkligen bra att jag kunde ta det lugnt i hela tre veckor. Gud vad jag njöt. Jag dolade på, tvättade en dag, påtade i trädgården en annan, men mest tog jag det lugnt.
Nu har jag börjat jobba vilket innebär nya rutiner och två steg tillbaka. Jag har varit yr och trött konstant i två dagar, det tär… Förhoppningsvis är det övergående, men det tar enormt på krafterna och humöret.
Och så blir jag orolig. Hur ska det gå till hösten, kommer jag att orka arbeta på skolan, i butiken eller som springvikarie? Fast egentligen vet jag ju att jag orkar och klarar av att arbeta på skola bara jag lyssnar på min kropp inte stressar, inte tar på mig en massa extraarbete.
Nu ringer telefonen…
Det var en kompis, de kommer till oss och äter surströmming ikväll! Skoj! Genast är deppigheten som bortblåst och jag börjar städa och feja och stressa lite, lite grann och efter en kvart är jag helt färdig och då kämpar jag fem minuter till för att sen lyssna på kroppen och slå mig ner i solstolen och bara ta det lugnt tills gästerna kommer.
När man levt sitt liv i 27 år och kunnat göra i stort sett vad som helst dvs stressa, ta på sig en massa, vara glad, träna mm så är det svårt att ställa om att tänka om. Jag klarar inte de sakerna längre. Min rygg orkar inte det och jag orkar inte det. Det känns skit! Fast samtidigt så känns det som om det kommer att ljusna om jag bara tar mig ur det värsta. Jag kommer att lära mig något av det här onda…
Så började skolan om med en veckas konferensdagar och jag mådde faktiskt bättre än när jag jobbat i butiken. Mindre yrsel och jag kunde somna. Jag jobbade bara 50 % och det kändes jättebra. Men… och det tycks alltid finnas men i min utvecklingskris, i alla fall än så länge.
– Men i och med att eleverna började skolan så kom stressen och med det yrseln. Dessutom skulle jag jobba i butiken två lördagar i månaden (då jag visste att jag skulle ha konstant yrsel). Därtill blev jag kontaktad av vikariepoolen och eftersom jag var arbetslös kunde jag inte tacka nej till jobb. Därefter jobbade jag 50 % på min skola, en till två dagar i veckan i vikariepoolen och två dagar i månaden i butiken. Jag mådde inge bra, men jag höll en fasad utåt och en fasad för mig själv. Jag intalade mig själv att jag mådde bättre än jag egentligen mådde…
Så kom vändpunkten. Jag hade sökt ett nytt jobb (ni vet om man är arbetslös så måste man söka en massa jobb för att kunna redovisa för arbetsförmedlingen) och jag fick det. Det var 40 % och jag kunde kombinera det med mina 50 % på skolan. Perfekt tyckte jag. Äntligen skulle vi få bra ekonomi! Veckan innan jag skulle börja på mitt nya jobb hade jag en läkartid. Dagen innan sa en arbetskompis till mig att hon trodde att jag mådde sämre än vad jag egentligen trodde att jag mådde.
Detta är början till ett helt nytt liv för mig, början till en svår tid, början till förändringen av stora delar av mitt liv… Man kan kalla det utvecklingskris.
När jag kommer hem mår jag mycket bättre och bestämmer mig för att skotta blötsnö som kommit under dagen. Det var inte någon bra idé. Jag får ett tryck över bröstet och det känns obehagligt. Jag har alltid tyckt om att skotta men nu kommer jag inte att kunna skotta igen på nästan ett år…
Nästa dag känns det lite bättre så jag bestämmer mig för att åka och träna gympa på kvällen. Det slutar på samma sätt som när jag skottade. Tryck över bröstet. Jag har alltid tyckt om att gå på gympan särskild den här gympan då jag alltid tagit ut stegen med ett leende på läpparna, men nu var det sista gympan på länge…
Jag kan inte somna den kvällen, har en oro i bröstet och tryck över bröstet som bara ökar ju mer stressad jag blir över att jag inte kan somna, jag ska ju upp tidigt för att åka till mitt nya jobb. Men till slut går det inte längre jag måste in till akuten. Där tar de EKG och en massa annat och allt är helt normalt…
Jag sjukskriver mig i två veckor…
Under dessa två veckor snurrar mina tankar runt runt runt. Jag tänker en massa tankar som man kan kalla ältande.
Utdrag ur min dagbok:
6/4 – 08
Jag ligger här i min säng och jagar upp mig över alla saker som kan hända.
– Jag kommer att dö, jag kommer att bli långtidssjukskriven och då får vi för lite pengar och då måste vi sälja huset! Jag kommer aldrig att få tid att återhämta mig för det har jag inte tid med.
8/4 -08
När ska det sluta det här med yrseln? Jag trodde att jag skulle bli frisk när jag vilade hela dan igår. Men icket. Och det blir jag stressad av. Jag blir stressad och så tänker jag att jag inte KAN vara sjuk nu, jag kan inte ha gått in i väggen nu, för det har jag varken tid, råd eller lust med. Men ändå så tror jag att jag kanske inte har ”bara” en förkylning i kroppen utan är påverkad av all stress jag känner från omgivningen. Och det gör mig ännu mer stressad, för vad betyder det? Att jag kommer att vara sjuk i en vecka, 1 månad, ett halvår? FUCK, vad stressad jag blir!
10/4 –08
Gud vad jag blir stressad! För allteftersom dagarna går och jag inte blir bättre så innebär det att jag inte kommer att kunna jobba på måndag. På mitt nya jobb! Livet suger! Det känns som om jag blir straffad! Och när jag tänker så blir jag ledsen och deppig. Och då blir det en ond cirkel. Jag mår dåligt – blir stressad och ledsen – jag mår ännu sämre – blir ännu mer stressad och ledsen.
Det som upptog mina tankar var yrsel, sjukskrivning, låg sjukpenninggrundande inkomst, hur vi ska ha råd att behålla huset (Vi hade köpt det november -07 så vår ekonomi hade inte stabiliserats), längden på min sjukdom, ovissheten, mitt nya jobb, byte av a-kassa, möjlighet att räkna upp SIG.
Men varför fick jag yrsel?
Läkarna sa egentligen inte så mycket. Bara att det inte kunde vara något neurologiskt dvs hjärnblödning, hjärntumör eller något liknande. Så jag blev i stort sett lämnad åt mitt eget öde.
Efter sjukskrivningen på två veckor började jag jobba på mitt nya jobb (jag är lärare). Jag ville så gärna jobba trots yrsel, sömnsvårigheter och oro i bröstet. Så jag kämpade! Det var riktigt jobbigt i början, ca en månad, sen blev det sakta men säkert bättre och två veckor innan skolavslutning var jag yrselfri! Jag var alltså frisk! Eller?
Under hela min semester dvs tre och en halv vecka (min längsta semester sen jag gick ut grundskolan) låg jag i solstolen och läste. Jag rörde mig väldigt korta stunder. Direkt jag blev trött så vilade jag. Barnen fick klara sig bäst de ville, jag orkade ingenting. Det mesta som jag tyckt om att göra var jobbigt nu: Vara på min sons träningar, vara på min sons matcher, cykla in till stan, bjuda hem gäster på middag, ha kalas mm. Jag kände mig ändå ganska frisk, yrseln var ju i stort sett borta och så men…
I juli började jag jobba i butiken som jag jobbat i de senaste 5 åren. Genast var yrseln tillbaka! Jag blev så besviken! Jag som var bättre! Jag kämpade ändå på och jobbade fem veckor. Men jag var konstant trött. Jag vilade all ledig tid, gjorde ingenting i hemmet och var allmänt nere och sur.
Utdrag ur min dagbok:
12/7 -08
Två steg fram, ett bak, ett steg fram och så två bak. Usch vad jag blir less! Jag mådde så bra de 2 sista veckorna innan sommarlovet. Sen blev jag ledig och i och med det nya rutiner vilket innebar 1 steg tillbaka. Jag var yr ibland men kunde i stort sett vila när jag behövde. Det var verkligen bra att jag kunde ta det lugnt i hela tre veckor. Gud vad jag njöt. Jag dolade på, tvättade en dag, påtade i trädgården en annan, men mest tog jag det lugnt.
Nu har jag börjat jobba vilket innebär nya rutiner och två steg tillbaka. Jag har varit yr och trött konstant i två dagar, det tär… Förhoppningsvis är det övergående, men det tar enormt på krafterna och humöret.
Och så blir jag orolig. Hur ska det gå till hösten, kommer jag att orka arbeta på skolan, i butiken eller som springvikarie? Fast egentligen vet jag ju att jag orkar och klarar av att arbeta på skola bara jag lyssnar på min kropp inte stressar, inte tar på mig en massa extraarbete.
Nu ringer telefonen…
Det var en kompis, de kommer till oss och äter surströmming ikväll! Skoj! Genast är deppigheten som bortblåst och jag börjar städa och feja och stressa lite, lite grann och efter en kvart är jag helt färdig och då kämpar jag fem minuter till för att sen lyssna på kroppen och slå mig ner i solstolen och bara ta det lugnt tills gästerna kommer.
När man levt sitt liv i 27 år och kunnat göra i stort sett vad som helst dvs stressa, ta på sig en massa, vara glad, träna mm så är det svårt att ställa om att tänka om. Jag klarar inte de sakerna längre. Min rygg orkar inte det och jag orkar inte det. Det känns skit! Fast samtidigt så känns det som om det kommer att ljusna om jag bara tar mig ur det värsta. Jag kommer att lära mig något av det här onda…
Så började skolan om med en veckas konferensdagar och jag mådde faktiskt bättre än när jag jobbat i butiken. Mindre yrsel och jag kunde somna. Jag jobbade bara 50 % och det kändes jättebra. Men… och det tycks alltid finnas men i min utvecklingskris, i alla fall än så länge.
– Men i och med att eleverna började skolan så kom stressen och med det yrseln. Dessutom skulle jag jobba i butiken två lördagar i månaden (då jag visste att jag skulle ha konstant yrsel). Därtill blev jag kontaktad av vikariepoolen och eftersom jag var arbetslös kunde jag inte tacka nej till jobb. Därefter jobbade jag 50 % på min skola, en till två dagar i veckan i vikariepoolen och två dagar i månaden i butiken. Jag mådde inge bra, men jag höll en fasad utåt och en fasad för mig själv. Jag intalade mig själv att jag mådde bättre än jag egentligen mådde…
Så kom vändpunkten. Jag hade sökt ett nytt jobb (ni vet om man är arbetslös så måste man söka en massa jobb för att kunna redovisa för arbetsförmedlingen) och jag fick det. Det var 40 % och jag kunde kombinera det med mina 50 % på skolan. Perfekt tyckte jag. Äntligen skulle vi få bra ekonomi! Veckan innan jag skulle börja på mitt nya jobb hade jag en läkartid. Dagen innan sa en arbetskompis till mig att hon trodde att jag mådde sämre än vad jag egentligen trodde att jag mådde.
Utdrag ur min dagbok:
7/10 -08
Hur mycket är det tänkt att jag ska orka? Måndag och tisdag har jag haft en konstant oro i bröstet, svårt att sova och känt mig allmänt trött.
Nu är tankne den att jag ska jobba 50 % på skolan och 40 % på mitt nya jobb vilket har medfört en massa merjobb för mig – ringa runt tilla alla och omorgonaisera – det tar jättemycket energi som jag inte orkar med just nu. Hur kommer det att bli när jag jobbar 5 dagar i veckan? Kommer jag att ha en konstant oro de dagarna? Vilket innebär att jag bara har två dagar på mig att återhämta mig och må bra.
JAG MÅR INTE BRA!
VAD SKA JAG GÖRA ÅT DET?
JAG BEHÖVER RUTINER, LUGN OCH RO OCH TID SÅ JAG SLIPPER STRESSA .
LIVET SUGER!
HUR DÅLIGT MÅSTE JAG M INNAN JAG SKA GÖRA NÅGOT ÅT SAKEN?
SKIT!
Läkaren konstaterar att jag är deprimerad! Jag får remiss till psykiatrin, remiss till depressionskurs och antidepressiva tabletter. Han sjukskriver mig på 50 % (som jag för övrigt inte fick beviljat av försäkringskassan, har överklagat…) och skickade hem mig med kravet att jag skulle tänka över mitt liv…
Vaddå tänka över mitt liv? Jag har ju ett jättebra liv! En snäll och hjälpsam sambo, underbara barn, ett hus, en bil! Vad mer kan man begära? Okej min arbetssituation kunde ju ha varit bättre, vår ekonomi kunde också ha varit bättre och jag kunde haft bättre hälsa.
7/10 -08
Hur mycket är det tänkt att jag ska orka? Måndag och tisdag har jag haft en konstant oro i bröstet, svårt att sova och känt mig allmänt trött.
Nu är tankne den att jag ska jobba 50 % på skolan och 40 % på mitt nya jobb vilket har medfört en massa merjobb för mig – ringa runt tilla alla och omorgonaisera – det tar jättemycket energi som jag inte orkar med just nu. Hur kommer det att bli när jag jobbar 5 dagar i veckan? Kommer jag att ha en konstant oro de dagarna? Vilket innebär att jag bara har två dagar på mig att återhämta mig och må bra.
JAG MÅR INTE BRA!
VAD SKA JAG GÖRA ÅT DET?
JAG BEHÖVER RUTINER, LUGN OCH RO OCH TID SÅ JAG SLIPPER STRESSA .
LIVET SUGER!
HUR DÅLIGT MÅSTE JAG M INNAN JAG SKA GÖRA NÅGOT ÅT SAKEN?
SKIT!
Läkaren konstaterar att jag är deprimerad! Jag får remiss till psykiatrin, remiss till depressionskurs och antidepressiva tabletter. Han sjukskriver mig på 50 % (som jag för övrigt inte fick beviljat av försäkringskassan, har överklagat…) och skickade hem mig med kravet att jag skulle tänka över mitt liv…
Vaddå tänka över mitt liv? Jag har ju ett jättebra liv! En snäll och hjälpsam sambo, underbara barn, ett hus, en bil! Vad mer kan man begära? Okej min arbetssituation kunde ju ha varit bättre, vår ekonomi kunde också ha varit bättre och jag kunde haft bättre hälsa.
Utdrag ur min dagbok
13/10 -08
Allt känns mycket bättre nu. Det är fyra dagar sen jag var hos läkaren. Jag har mer energi än tidigare. Jag känner mig verkligen inte bra, men bättre i alla fall. På onsdag ska jag fika med en kompis på mitt favoritcafé. Ska bli skoj!
Allt känns mycket bättre nu. Det är fyra dagar sen jag var hos läkaren. Jag har mer energi än tidigare. Jag känner mig verkligen inte bra, men bättre i alla fall. På onsdag ska jag fika med en kompis på mitt favoritcafé. Ska bli skoj!
Nu började en lång resa, som inte är slut än, som jag kallar för min utvecklingskris…
Du är Välkommen att följa mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
