Dagsformsinfo

Min dagsform är bra! Nu och från och med jul har jag känt mig i stort sett likadan som innan jag blev utmattningsdeprimerad. Eller likadan kommer jag nog aldrig mer att vara för jag har verkligen förändrats. Och det är helt normalt. Världen förändras ständigt och likaså en själv. Jag har förändrats till det bättre enligt mig själv. Jag har bättre självkänsla (tack mia törnblom), jag är fylld av kärlek till mig själv och mina medmänniskor, jag vet hur jag ska finna harmoni (tack yogan), jag kan lyssna på min kropp (tack mindfulness), jag kan stänga av mina tankar, jag förstår min sambo bättre, jag har ett mer balanserat humör, jag är glad, jag är tacksam mm mm. Jag skulle nog kunna fortsätta hur länge som helst :) I alla fall så har min energi kommit tillbaka (tack Sofia för lite extraskjuts på min väg).

Numer vill jag hitta på saker med barnen och orkar att genomföra sakerna. Vi hade till exempel en jättetrevlig bilsemester till min bror i Linköping. Det gick hur bra som helst (hade trott att jag skulle vara helt knäckt efter den semestern men icket...) Det känns helt underbart! Om jag stressar så kan jag stanna upp och lugna ner mig och gör jag inte det så återhämtar jag mig ganska fort. En betryggande vetskap :) Min rygg mår helt ok och gör den inte det så tränar jag yoga, styrketräning eller kräver massage av nära och kära. Jag har gått ner 10 kilo i vikt sen i sommar och mer ska det bli. Nu kan jag ha mina avlagda kläder som hängt i garderoben och väntat på mig i ca ett år :)

Som ni ser så mår jag så bra som jag förtjänar (och jag förtjänar väl det bästa?) och min utvecklingskris är kanske över... vem vet? Det jag vet är i alla fall att jag lärt mig oerhört mycket och att jag är obegränsat tacksam över mitt liv för tillfället...

Igår flög jag...

Kom på mig själv med att nästan lätta från marken. Hade ingen tyngd i nederdelen av kroppen, fotsulorna fick kämpa för att hålla sig mot golvet. Det kändes helt enkelt som om jag vilken sekund som helst skulle flyga iväg...
Det där har hänt förut och då var det under healing som healern sa att det kändes som om jag flög. Mitt allmäntillstånd var då allmänt trött, stressad, utpumpad på energi och ångestkänningar. Mitt allmäntillstånd nu och senaste månaden har varit bra. Jag har energi och balans i vardagen. Däremot har vi varit sjuka från och till i 2 månader och jag har känt av en viss svårighet att befinna mig i nuet och vara närvarande i min kropp, själ och situation.
Skillnad blev det efter en skidtur igår. Jag stod vid köksbänken och lagade mat. Helt plötsligt slog mig tanken att jag hade landat. Jag kände tyngd, hela fotsulan pressades ned mot golvet och jag stod stadigt i balans. Det var en härlig upplevelse. En oerhört positiv känsla fyllde mig och jag kände mig tacksam för att det finns konkreta sätt att hjälpa mig själv på. Så på kvällen unnade jag mig ett yogapass och idag har jag varit på ännu en skidtur.
Tacksamhet...

flört=sprida glädje

Läste i en tidning om att flörta. Inte flörta som i den bemärkelsen då syftet är att få uppmärksamhet av det andra könet. Utan jag tolkar det som att denna flörts syfte är att sprida glädje genom att vara extra trevlig, ge komplimanger, ge ett leende, vara extra snäll och göra små tjänster mm. Den man flörtar med kan vara gammal och ung, kvinna eller man, det har ingen egentlig betydelse. När jag läste detta tänkte jag att det är ju så här jag vill vara. Jag är positiv och jag vill sprida detta till andra. Och här hade jag metoden - att flörta...

Ett steg i rätt riktning

Nu har jag lyckats trappa ned helt på en medicin. Och jag är sååå stolt! Det känns helt ok. Visst jag kanske är lite mer sårbar. Fast när det känns jobbigt någon dag så har jag mina metoder som fungerar bra. Den bästa metoden är att acceptera att det känns jobbigt...

Poem

Under högstadiet och gymnasiet skrev jag ganska många dikter och häromdagen fick jag inspiration till några nya...

När livet är rushigt är tystnaden i ensamheten underbar!

Allt som är sant visar sig vara motsatsen...

Ärlighet kan vara modigt, svårt och otroligt givande..

Tron på människan kan vara svaret på jordens överlevnad...

Att öppna sig för andra kan vara början på en oväntad vänskap...

När livet är fördjävligt hittar du lyckan i de minsta av tingen!

Balans är ett bra men svårt ord...

Stanna upp; vad ser du?
Stanna upp; vad känner du?
Stanna upp; det här är livet - acceptera!

När du verkligen vågar leva fullt ut (med glädje, sorg, kärlek hat)
- Det är då livet ger dig mest
och du kan fyllas av kärleken till livet
och lyckan får ett namn

Det är i sorgen lyckan gror...

Är faktiskt riktigt nöjd över dessa om jag får skryta lite...

Jag får vara sur...

Blir sur och hettar. Kan inte riktigt skaka av mig surhetskänslan. Lite senare slår det mig att jag tog en halv tablett av min medicin igår kväll. Så det kan vara därför. Varför får jag inte vara sur? Surhetskänslan sätter igång försvarsarmén. Min försvarsarmé består av att kämpa emot, stänga av och bepansra hela min kropp. Om jag spänner mig och slutar känna efter så vinner jag - tror jag. Jag tror mig veta bättre än vad verkligheten säger. Och det visar sig att min försvarsarmé inte är det bästa för mig. Så jag provar en ny metod. Jag diskuterar med mig själv och kommer fram till att jag visst får vara sur. Jag försöker helt enkelt acceptera känslan och låter den fylla min kropp. Och efter några minuter har surheten runnit ut ur min kropp och jag känner mig faktiskt lättare. Jag är trygg i min tanke. Min tanke som är min värsta fiende och samtidigt min bästa vän beroende på hur jag väljer att använda mig av den. Jag har accepterat att surbollen kan komma tillbaka under dagen och min bästa vän tanken övertalar mig att det är helt ok...

2:a försöket att trappa ned på medicinen...

Känner att jag mår mycket bättre nu så därför bestämde jag mig för att börja trappa ner på en av medicinerna. Åt halv dos och i en vecka gick det jättebra. Sen började utmattningssymptomen att komma.

Det började när jag vaknade på morgonen (7 dagar efter jag börjat trappa ned) och kände mig deppad. På min lediga dag var jag otroligt irriterad, arg och frustrerad. Vid minsta lilla irritationsmoment så brast det. Jag orkade inte höra när barnen lekte, ville inte bli störd, ville bara vara ifred. Alla måsten kändes oöverstigliga som till exempel laga mat, stöka undan efter maten, städa ur diskmaskinen, skicka iväg ett mail, ropa in barnen, duscha mm. Dessutom blev jag sur på min sambo för att han inte stökade undan efter sig. Till saken hör att jag har känt mig så nöjd över att jag faktiskt orkar plocka undan och städa efter hela familjen. Men nu orkade jag inte det och då blev jag sur och arg. Jag kände mig ledsen och känslig. Tröstköpte för första gången på mycket länge. Mådde bättre när jag tröståt. Jag kunde inte fokusera utan var orolig och kunde inte slappna av. Ville göra saker hela tiden, men kände mig ändå inte nöjd. Paniken kom krypande med alla måsten som hopade sig över mig. Och så började jag älta...

Jag kände att jag inte kunde ta beslutet om jag skulle äta full dos igen eller inte. Till och med den frågan blev för stor. Så det fick min sambo bestämma. Så han bestämde att jag skulle börja ta fullt igen och då gjorde jag det.

Dagen där efter kände jag mig bättre till mods, men var fortfarande deppad. Men på måndagen kände jag mig mycket bättre. Och nu, en vecka senare, mår jag rätt så hyfsat.

Det kändes som ett misslyckande att inte klara av att trappa ned. Men min terapeut stöttade mig och tyckte att jag hellre skulle se det som en erfarenhet och ett stöd för nästa gång jag ska trappa ned. Så då bestämde jag mig för att se det så.